onsdag 27 februari 2013


Outveckling

Funderar mycket just nu kring utveckling och lärande. För mig handlar lärande om att utvecklas och att finna nya vägar för att nå mina mål. Att ta del av nya rön, att läsa och begrunda andras upplevelser och kunskaper, att finna samband och beröringspunkter mellan olika discipliner och erfarenheter, att finna lösningar på de problem som kommer i min väg, att prova, misslyckas och att lyckas. 

Själv har jag nog aldrig varit så aktiv i mitt eget lärande som efter att jag avslutat mina studier i organiserad form. Den riktiga motivationen för mig har alltid infunnit sig när jag stött på reella problem som jag, utifrån mina erfarenheter och min kunskap, fått mandat och tid att finna lösningar på.

Får jag några betyg eller omdömen på det kan man undra? Njae, inte betyg i den bemärkelsen men erkännande och bekräftelse genom att jag gång efter annan fått förtroende att fortsätta min gärning. Jag lär och utvecklas.

Man kan säga att jag varit lyckligt lottad med kloka ledare som förväntat sig världen av mig, bekräftat och lyft mina förmågor och pushat mig till underverk och skapat förutsättningar för vidare utveckling. 
Det har gjort att jag fått möjlighet att ägna mig åt mitt livslånga lärande och att jag har blivit motiverad att fortsätta sträva mot mina mål. 

Jag är övertygad om att de som uppmuntras och blir bekräftade, automatiskt tror på sin egen förmåga och motiveras genom detta att fortsätta sin egen utveckling och därmed blir till "nytta" för vårt samhälle. Höga förväntningar är en tydlig framgångsfaktor. Oavsett ålder. 

Hur ser det då ut i skolan? 

Kloka pedagoger som förväntar sig världen av sina elever, bekräftar och lyfter deras förmågor och pushar dom till underverk och skapar förutsättningar för vidare utveckling. 

Kloka skolledare som förväntar sig världen av sina anställda, bekräftar och lyfter deras förmågor och pushar dem till underverk och skapar förutsättningar för vidare utveckling. 

Kloka skolhuvudmän som förväntar sig världen av sina skolledare, bekräftar och lyfter deras förmågor och pushar dom till underverk och skapar förutsättningar för vidare utveckling. 

Katten på råttan, råttan på repet, repet på…

Vi alla behöver lära och utvecklas för att vi tillsammans ska lyckas med vårt uppdrag. Att bana väg för de unga så att de kan utveckla sin fulla potential för att verka i framtiden. 

Det är ju trots allt dom som skall betala våra pensioner…

Våga vägra outveckling! Livslångt lärande och utveckling till alla!

Tack :)

/Åsa

onsdag 20 februari 2013

Innovation i skolan - vad betyder det?

Har du innoverat något på sistone? Vad betyder ordet innovation för dig?

Jag är egentligen lätt allergisk mot ordet innovation. Det är nog ett av de mest missbrukade och missuppfattade ord som finns. Många använder det synonymt med “uppfinning” - och därmed någon teknisk fiffig liten pryl - andra mest för att det låter bra och slagkraftigt. Vad svenska yrkesarbetande lägger in i ordet undersökte IVA för ett par år sen. Och här finns Regeringens definition.

I förra veckan var jag på ett intressant seminarium i regi av Sveriges innovationsmyndighet Vinnova. Rubriken var “Från eldsjälsdrivna innovationer till innovativa organisationer” och handlade om hur innovation i offentlig sektor kan stimuleras. Företaget Governo har på uppdrag av Vinnova genomfört en studie där de undersökt hur ett antal statliga och kommunala organisationer inom skola, vård och omsorg jobbar med innovation, och sökt efter gemensamma nämnare. Vad gör dem innovativa? (I en tidigare delstudie har de tittat på vad innovation i offentlig sektor kan vara, och ger exempel.)

En första övergripande slutsats är att det inte finns någon quick-fix - ingen universallösning. Det hade ju varit trevligt, men... Dock konstaterar Governo att likheterna mellan organisationerna är större än de trodde från början.


En viktig slutsats om vad som befrämjar innovation är att delaktiga medarbetare genomför väl förankrade strategier. Ingen organisation de tittat på har haft en ”innovationsstrategi”, eller ens använt ordet “innovation”. Men de har haft en förankrad strategi som bottnat i ett tydligt “varför gör vi det här” - det har funnits en tydlig riktning.

En annan viktig slutsats var att kreativa idéer skapas i möten med andra. Kreativitet föds inte i stuprör - det är viktigt att forma “krockar” mellan människor från andra verksamheter, med olika utgångspunkter och sätt att se på saker och ting. 


Under presentationerna och den efterföljande diskussionen kom frågan om ordet innovation kontra verksamhetsutveckling. Var går egentligen gränsen? När övergår utveckling i att bli innovation? Riskerar vi att urvattna begreppet innovation om vi använder det när vi egentligen menar vanligt förbättringsarbete?

Någon tyckte att det är meningslöst att fastna i diskussioner om begrepp, och det kan väl vara sant. Men samtidigt är det viktigt att vara klar över vad vi menar med ord och uttryck vi använder - särskilt när olika typer av verksamheter ska samverka med varandra. Det är inte säkert att det ord som en lärare eller rektor använder och som är självklart i deras vardag, betyder samma sak för en forskare eller en företagare - eller ens för någon på en annan skola i en annan del av landet.


Det finns nog ingen quick-fix här heller. Det är att mötas, prata med - och framför allt lyssna på - varandra som gäller.

/ Karin

fredag 15 februari 2013

Robert på återbesök

Robert Flinkenbro kom förbi idag för att fota alla nya och en del gamla Skolportare. Snygg gruppbild fick vi till, trots att Robert fick backa in i garderoben för att få med oss alla på samma bild. För nu börjar vi bli många! Maria, Emma, Annette, Niclas, Åsa och Kristoffer är våra senaste stjärnskott. Välkomna!

torsdag 14 februari 2013

Beröm - hur då?


Alla råd och forskningsrapporter, allt tyckande och ”förståsigpåande” lämnar ibland mest förvirring efter sig. Som förälder är det lätt att känna sig som en åsna mellan två hötappar. Vem ska man tro på? Hur ska jag göra? Det senaste i raden dök upp nu i veckan och avsåg beröm. Vet inte om ni såg reportaget om detta på nyheterna kanske?

Hur som helst så berättade reportaget om de senaste forskningsrönen som säger att barn presterar bättre när de blir äldre om man berömmer dem för vad de gör istället för vad de är. Det kanske är fler där ute än jag som nästan satte kaffet i vrångstrupen när de sa så. Här har man haft med sig ett mantra ifrån det att barnen varit små att man ska berömma dem för vad de är och inte för vad de gör.

I reportaget var det personer som höll med både den ena och den andra sidan. Några var vanliga föräldrar eller andra vuxna som liksom jag saknar utbildning i frågan, andra var yrkeskunniga i olika roller. Åh ena sidan var prestation bra, å andra sidan inte. Självkänsla var viktigare än självförtroende osv. Jag kan ärligt säga att jag kunde köpa flera av båda sidors argument, men det gör ju inte mig mycket klokare. När ska jag berömma mina barn? Blir det fel nu hur jag än gör? Men så tänker jag att det måste vara bättre att berömma, även om jag riskerar att göra fel, än att inte berömma alls. Men ringande i öronen hör jag Thomas Di Leva…

Vem ska man tro på, tro på, tro på när, tro på när det är så här…

//Maria Lejoneke

fredag 8 februari 2013

Funderingar: Det där med fruktstund





När fruktskålen på Skolporten har blivit påfylld, samlas vi alla som flugor till en jordgubbstårta i maj för att införskaffa ett mellanmål. Direkt har skålen och dess innehåll blivit en källa till social gemenskap och spontana diskussioner, utan att någon har behövt lyfta ett finger. I ryggmärgen kommer det inlärda beteendet och referensramar fram, utan att individen i mig ens hinner blinka.


Mina tankar dras direkt tankarna till de sociala samkväm kring fruktätande som bedrevs på den tiden jag själv gick på förskola, någon gång på det glada 80-talet. Livet var fullt av en rad olika väsentligheter, och frukten tillhörde en av de allra viktigaste. Fantastiskt att fortfarande, efter alla dessa år, och förmodligen tusentals interaktioner med frukt senare, så är det den bilden som återuppstår där i företagsköket. Jag kan fortfarande visualisera ett flertal tillfällen tillsammans med pedagoger, som jag fortfarande kan nämna vid i alla fall förnamn, där vi åt frukt ihop. 


Varför just det är de gångerna som lever kvar i mitt minne? Av alla möjliga tillfällen i mitt liv då frukt varit involverad - fruktsallader på barnkalas, fruktiga frukostar på hotell i exotiska länder, frukt i väskan till efter träningen, frukt som simmat i bålskålar eller fruktskålar som fyllts på och tömts i en evig ström. Men egentligen är det ganska självklart att det var just då grunden lades för mig som fruktätande människa grundades, då det skedde under positiva former.  Upplevelser tillsammans med de människor som stod mig närmast och de pedagoger som hade mitt fulla förtroende i nästan alla lägen i livet, när jag tänker på det så är det kanske inte så konstigt. En given grogrund för vanor, beteende och framtida relationer.


Jag har förstått att det har stormat en del kring just det här med fruktstund under de senaste åren och funderar lite över vad som hände med den. Finns den fortfarande kvar som fenomen? Eller blir det inte fler halva bananer ute på de snötäckta utemöblerna eller i gräset under eftermiddagssolen för barnen i förskolan? Är det jag som har överskattat den lärdom jag fick och den gemenskap som uppstod under dessa stunder, då man utvecklade sociala nätverk och lärde sig sunda vanor, eller är det något annat som spökar kring dessa fruktstunder? Berätta gärna, för det här är något som jag funderar mycket kring.

/Emma Kreü


måndag 4 februari 2013

Skolbibliotek – skolans nav!

Förra veckan anordnade vi på Skolporten konferensen ”Fortbildning för dig som arbetar som skolbibliotekarie”. Vi ville sätta skolbiblioteken och skolbibliotekarier, som de viktiga pedagogiska resurser de är, i centrum. Vi ville vara med och vända ut och in på skolbiblioteksvärlden och bidra med nya tankar, idéer och infallsvinklar. Det här tror jag att vi lyckades med.

Drygt 220 konferensdeltagare samlades i Göteborg, från Malmö i söder till Umeå i norr, via Åland i Finland. Många av deltagarna arbetade naturligtvis som skolbibliotekarier, men det fanns också specialpedagoger, speciallärare, fritidspedagoger, lärare för alla olika åldrar och olika ämnen, utvecklingsledare, rektorer, enhetschefer och någon journalist på besök. Alla samlade utifrån det gemensamma intresset och nyfikenheten på skolbiblioteksverksamheten.

Under två heldagar avhandlades och diskuterades skolbibliotek. Vad är ett skolbibliotek? Vilken roll ska det ha? Vad säger skollagen? Hur bör det vara organiserat? Hur ska ett skolbibliotek se ut i en digital värld? Vad säger Skolverket och Skolinspektionen? Hur ska skolbiblioteken se ut i framtiden? Vilka möjligheter finns det? Vilka hinder måste övervinnas? Hur sätter vi skolbiblioteket på rektors och skolledningens agenda? Och hur kan jag som arbetar som skolbibliotekarie komma till min rätt?

Föreläsningsensemblen bestod av personer från skilda områden med olika, men lika betydelsefulla erfarenheter att bidra med. Exempelvis kom Fredrik Hanell, forskare från Lunds universitet och berättade om sin forskning kring sociala medier och informationskompetens i lärmiljöer. Direkt efter honom steg Peter Rydén, gymnasiebibliotekarie från Tingsholmsgymnasiet i Ulricehamn upp på scenen och berättade stolt hur han arbetar med sociala medier i praktiken för att motivera och inspirera sina elever. Peter berättade dessutom att man absolut inte måste vara IT-expert för att använda sig av digitala verktyg i undervisningen. Det finns hundratals andra experter att fråga - eleverna! Anne-Marie Körling, lärare och författare från Stockholm pratade med stor inlevelse om högläsningens och böckernas roll i undervisningen och hur det går att påverka barn och ungas läslust. Patrik Hadenius, språkvetare och chefredaktör för Språktidningen beskrev sig själv som språkliberal i teorin men språkpolis i praktiken. Han delgav oss att han allt som oftast får arbeta med att trycka undan språkpolisen i sig själv för att ha ett öppet sinnelag för vårt snabbt föränderliga språk och de nya sätten att uttrycka sig och kommunicera på. För att visa oss vad han menade gav han oss detta exempel: Kmr ALLA skriva så hääär i framtajden?!!?? LR Puss

Jag hoppas att deltagarna får möjlighet att uttrycka all den energi och det engagemang som skapades under de här två dagarna, nu när de är tillbaka på sina arbetsplatser. Och jag hoppas att rektor och skolledning tar tillvara på den entusiasm som finns hos alla som arbetar med och för skolbibliotek. Det verkar nämligen inte finnas några gränser för vad skolbiblioteken kan bidra med.

/Petra