Skypemöte in progress på PM12

I böckernas värld

On my nightstand right now: Sir Ken Robinson, Britt-Marie
Mattssons bok om Kennedyklanen och Åke Edwardson. 

På sommarloven brukade vi ta med oss papperskassar fyllda med biblioteksböcker till sommarstället. Vi långlånade - kan man fortfarande göra det? Och läste dagarna i ända: vid frukosten, vid middagen, på stranden, i hängmattan, på toaletten (till viss föräldraprotest...), ja i stort sett hela tiden när vi inte badade.
Men så fanns ju inte internet heller. När låneböckerna tog slut, fortsatte vi med de böcker som stod staplade i de välfyllda bokhyllorna. Jag betade av mina föräldrars alla favoritböcker från när de var barn och tonåringar. Fem-böckerna, Kulla-Gulla, Kitty, Annie på Grönkulla och allt vad de hette. Fast de böckerna var ganska mossiga redan då, så fanns det ändå något sorts romantiskt skimmer över berättelserna.

Böcker hade alltid en självklar plats, och utbudet var brett.
Varför vill man läsa? Eller inte läsa? Utan läslust vill man självklart inte läsa, och man vill sällan läsa historier som någon annan talat om att man måste läsa. Bara för att det är så viktigt. Att läsa böcker. När man kanske läser på andra sätt, på nätet, hellre skriver en blogg, eller berättar om sin dag och tar del av andras på Instagram.
Just precis idag kan man följa hashtaggen #läslust på Twitter från konferenser Läs & Skrivdagen som arrangeras av Lärarfortbildning. Här är några av tweetsen som deltagare delat med sig av:
"Vad sänder vi för signal när skolbiblioteket är inhyst i skolans skyddsrum, längst ner och längst bort? Hur viktiga är böcker?"
"Rädslan för att misslyckas är stor när det gäller läsning. För att slippa misslyckas läser man inte alls."
"Serietidningar, datorspel eller böcker - vad är det som skapar läslust?"
"Det muntliga språket, vägen in i skriften."

I kväll ska jag läsa någon av de tre böcker som ligger på mitt nattduksbord och väntar. Valet blir inte så svårt, faktiskt, för även om jag älskar Sir Ken Robinson så föredrar jag att höra honom framför att läsa honom; och även om bokklubben valt ut Mattssons bok om Kennedyklanen så tar det emot att öppna den tjocka boken en fredagkväll. Nej, det blir nog Edwarson, lite skönt lagom så där.

Trevlig bokhelg,
Sandra

Kämpa våren, snart börjar ju sommarlovet...

Magasin 360 blir Skolporten

I höst kommer vårt magasin att ha nytt namn, nytt format och ny design. Idag är vi kreativa tillsammans med bl.a. Jane af Sandeberg och Patrick Hadenius, Bra Tidskrifter.

Läsupplevelser

Emmas inlägg om läsning har fått mig att tänka lite om mina läsvanor som barn och på hur jag försöker inspirera mina barn att hitta till läsningens magi. Att få barnen hemma att läsa går bra ibland och inte alls ibland. Jag har pojkar och deras preferenser när det gäller vad en bra bok ska innehålla stämmer inte alltid överens med hur mina var i deras ålder. Faktum är att jag läste väldigt mycket böcker  av alla de slag, men många av dem var lika omtyckta av både pojkar och flickor. Visst jag slukade böckerna om Kulla Gulla och hästböcker av alla de slag, men Fem-böckerna, Narniaböckerna och Jules Vernes böcker fanns också på listan.

Jag har försökt få barnen att läsa Fem-böckerna, men de himlar med ögonen och säger att de ju är jättetråkiga. Jag skulle då demonstrera hur bra de var, genom att läsa högt för dem något kapitel. Jag tänkte att sedan är de säkert helt fast i berättelsen. Men tyvärr måste jag hålla med dem, Fem-boken jag valde var väldigt trist. Vi läser just nu Jorden runt på 80 dagar som en högläsningsbok på kvällarna och de tycker den är ok, men jag inser att språket är lite trögflytande och att det inte hänt så mycket som de tycker är intressant fast vi klarat av de första 8 kapitlen. Vi läser vidare barnen och jag och det fungerar eftersom att det är jag som läser. Hade de läst den själva hade de lagt av för länge sedan.

Fantasy och humor står högst upp på mina barns önskelista om de ska välja en bra bok. Då menar jag Dagbok för alla mina fans, Bert eller Sune eller just nu böckerna om Sebastian Drake. Tiderna förändras. Jag undrar hur länge Fem-böckerna kommer att överleva på bibliotekens hyllor, om någon kommer att tycka att Kulla Gulla böckerna är underbara och sluka dem så som jag gjorde eller kommer jag inte alls känna igen mig när jag ska köpa barnböcker om några år.

/Maria

En flod av magiska ord.

Som barn var jag fixerad vid de magiska små krumelurerna som tillsammans bildade berättelser, hisnande, vilda och underbara berättelser. Mina föräldrar och mina äldre bröder läste och läste och läste för mig. Och sedan läste de läste de lite till. Välsigne dem för deras tålamod, för jag var en ganska så krävande passiv läsare. ”Mer, mer” och ”En till, en till” var det eviga tjatet hemma hos oss.

Men dechiffrera dem svårt, svårare än vad jag klarade av på egen hand och intresset för att läsa svalnade abrupt. Det gick helt enkelt inte framåt tillräckligt snabbt och intressant blev det verkligen inte. Staka sig fram och ljuda gick ju bra, men att läsa högt inför klassen blev en pina och avundsjukan på dem som redan hade knäckt koden växte sig allt starkare.  Frustrationen likaså, skulle det aldrig lösa sig? För första gången vacklade intresset för krumelurerna, de kanske aldrig skulle bli bokstäver i mina ögon?

Att traggla med läsandet blev nödvändigt och att traggla är rent ut sagt dötrist om man håller på att tappa sugen. Men, hittar man bara det där som väcker intresset så det att förvandla om till en dans. Nästan, i alla fall. Räddningen blev biblioteket, i kombination med min mor som insåg att snart var goda råd dyra. På biblioteket fanns det sådant som jag tyckte var spännande, böcker om ponnyer och äventyr, sådant som jag gärna skulle vilja kunna läsa själv, om jag bara hade orkat. Så min mor föreslog en deal – vi läser vad du vill, men hon läste inte längre för mig utan kravet var att vi skulle läsa tillsammans. En sida var, hela tiden. Och det gjorde vi.

Jag släpade hem högvis med böcker som i mina ögon var både olidligt spännande och ouppnåeliga och jag vet inte hur många helger som förflöt på samma sätt; jag och min mor myste tillsammans och läste sida upp och sida ner om den lilla busiga ponnyn Trolle och jag är övertygad om att mamma egentligen innerst inne önskade att Trolle och hans små vänner skulle dra dit pepparn växer (för det fanns många böcker om Trolle), men det lät hon aldrig mig ana.

Det gick långsamt framåt. Nästan olidligt långsamt. Och tillslut, tillslut, kunde jag själv pressa mig igenom böcker alldeles själv. Slet som ett litet djur gjorde jag men det gick långsamt framåt. I flera år fick jag slita innan det verkligen lossnade ordentligt. Lite över tio var jag när det hände, men då lossnade det ordentligt, och helt plötsligt var det som en uppenbarelse när det bara flöt framför mig.

Jag minns fortfarande triumfen och glädjen i att inse att alla de underbara böckerna som fanns i skolbiblioteket nu kunde bli mina på riktigt, att jag kunde ta till mig dem på det sättet som de var avsedda för.  Som en skatt som aldrig tar slut, hur mycket man än tar av den.  Ivrigt påhejad av bibliotekarien som varit med mig på min läsresa och utveckling från ångestladdat tragglande till en slukarålder då jag knappt kunde bära hem böckerna jag skulle läsa i veckan.

Sedan dess är jag övertygad om viktigt biblioteket är för att kunna peppa och locka barn och vuxna i alla åldrar för att kunna läsa och lära för livet. Detta gör att varje gång jag läser om nedskärningar bland biblioteken så skär det lite i hjärtat på mig, och jag tänker på alla dem som inte får samma möjlighet som jag hade, bara för att den dagen då stödet behövs, då finns det inte längre några bibliotek kvar i deras direkta närhet. Det är min fulla övertygelse att vägen till ett demokratiskt samhälle med kritiskt tänkande och insatta medlemmar går genom en utvecklad läsning och en möjlighet att tillgodose sig information och kunskap. Men vad får vi för samhälle om det inte finns lättillgänglig litteratur för alla medborgare? Och i längden, vilka konsekvenser har det för oss alla?

/Emma Kreü

#Edcampsthlm - vad är det för något?

Camilla vet varför edcamp
är så bra!

Då och då dyker uttrycket Edcamp upp. Framför allt på twitter. Men vad är det egentligen? Och hur går det till? Vi bad Camilla Askebäck Diaz, lärare på Vittra Telefonplan, berätta lite om hur ett edcamp fungerar.

Två veckor innan sportlovet ställde läraren Magnus Blixt en öppen fråga på twitter: Vad säger ni om att köra #edcampsthlm måndag på sportlovet?














Samtidigt som jag svarade Magnus dök tanken upp att "det vore roligt att vara med och arrangera och kanske vara på Vittra Telefonplan?" Jag har varit med på några Edcamp förut och har alltid gått därifrån tankad med energi. Efter klartecken från rektor Jannie Jeppesen drog planeringen igång!

Men vad är ett Edcamp?
Edcamp är en knytkonferens där man diskuterar skolutveckling.
Konferensen börjar med att man har ett tomt schema, kallad “gridden”, där deltagarna själva fyller på med de diskussionsämnen som ligger dem närmast om hjärtat. Ämnen som man gärna vill diskutera med andra. När schemat är fullt väljer man att delta i ämne och pass efter eget intresse. Eftersom varje deltagare har möjlighet att vara med och påverka dagens innehåll, blir det också intressant för alla.
En annan viktig sak med en knytkonferens är att man själv tar ansvar för sin egen tid: om det skulle vara så att diskussionen inte riktigt handlar om det man tänkt eller hoppats på, ja då är det inte oartigt att byta grupp för att höra vad andra diskuterar. Man tar helt enkelt ansvar för sitt eget engagemang.

Varför Edcamp på Vittra Telefonplan?

Vittra Telefonplan har en unik lärmiljö som många är nyfikna på och tyvärr är det inte lätt att möta efterfrågan på studiebesök. Därför är det ett utmärkt tillfälle att ha en Edcamp med ett tema som passar våra lokaler och samtidigt få en möjlighet att visa vår skola. Därav idén om tema "Digitala och fysiska lärmiljöers betydelse."

Det unika med Vittra Telefonplan är att vi inte har några klassiska klassrum, utan vi har olika så kallade learning spaces som bygger på olika lärsituationer; cave, watering hole, camp fire, show off och laboratory.

Så gjorde vi

Hej och välkomna!

Dagens Edcamp på Vittra började med att jag och Magnus Blixt hälsade alla välkomna, samt att jag kort berättade om Vittras fem olika lärsituationer. 

Efter det så skulle gridden (tomt schema) fyllas med innehåll. Det gick snabbt att fylla på med olika diskussionsämnen, med så många kloka personer samlade fanns det mycket att prata om! 

En s k gridd = dagens schema med innehåll

The cave

På pass nr 1 hamnade jag i The Cave där ämnet var formativ bedömning med hjälp av digitala verktyg. Diskussionen tog fart och när passet var slut konstaterade vi att vi behövde mer tid för att fortsätta vår intressanta diskussion! När det var dags för pass nr 2 valde jag att först lyssna på ämnet digitala läromedel, för att sen återvända till samtalet om bedömning som fortsatt parallellt under tiden.

Jag höll själv i ett av de avslutande passen och valde då att lyfta min egen skolas lärmiljö, både den digitala och den fysiska. Många tankar väcktes, vändes och vreds på. 

Vi diskuterade även vilka faktorer som spelar in när vi planerar våra teman/uppgifter: riktigt, relevant kunskap, digital kompetens, kreativitet.
Men vad är egentligen relevant kunskap? För vem? Och i vilket sammanhang?
Samtalet och diskussionen flöt på och plötsligt kikade Magnus Blixt in och meddelade att vi slutat för en kvart sen!

Edcamp var slut för den här gången och “kicken” över att få lyfta, engagera och diskutera med människor som verkligen är nyfikna, insiktsfulla, intresserade och drivna av en sharing is caring - anda är enormt upplyftande!
Att dessutom flera av deltagarna är twitterengagerade gör att det automatiskt skapas ett protokoll över alla klokskaper.

Tack alla för #Edcampsthlm, det är tillsammans som vi gör konferensen meningsfull och aktuell!
/Camilla Askebäck Diaz, som redan längtar till nästa #Edcampsthlm!

Camilla arbetar som matematiklärare på Vittra Telefonplan. Du kan följa henne på twitter, på hennes blogg eller läsa mer om henne hos Vittra.