Visioner i all ära

De senaste dagarna har det varit flera intressanta och spännande seminarier och sammankomster på temat skolutveckling. I fredags bjöd John Steinberg in till #skolpolitik40 där bland andra Edna Eriksson, Gustav Fridolin och Kristina Björn delade med sig av sina tankar kring hur vi kan (och bör) skapa en lärande och demokratisk kultur såväl i som utanför skolan.

I går arrangerade DIU (Datorn i utbildningen), medlemmar ur utbildningsutskottet, Lärarförbundet, Lärarnas Riksförbund och Skolledarna en hearing i Riksdagen om Lärandets nya landskap. Du kan se inspelning av programmet här. Vi lyssnade på tankar om, och konkreta arbetssätt för, innovativa lärmiljöer, skolutveckling och hur vi i framtiden måste anpassa oss efter helt nya förutsättningar för hur vi lär oss. När vi lär oss. Kanske till och med varför vi lär oss.

Dags för det digitala att sluta behandlas som
ett Ufo i skolan?

I går pågick ytterligare ett event där skolutveckling stod i fokus - Skolvision arrangerade en mötesplats (både fysiskt och på distans via twitter) för att belysa viktiga utvecklingsområden för skolan, samla idéer, skapa inspiration, hitta och presentera eldsjälar och sakta men säkert sprida sin entusiasm och övertygelse om att deras mål att ungarna hänger på låset kl 5 och skriker; - öppna! Släpp in oss! Vi vill lära oss mer, NU! är möjligt att nå.
Det är ett helt fantastiskt mål, tycker jag. Och sen tänker jag att för att barnen ska känna att de verkligen VILL lära sig, så måste vi vuxna visa vägen. Att också VI vill lära oss. Hela tiden. Att lärandet är en livsresa, och att det definitivt inte handlar om att enbart lära sig mellan klockan 9 och 3 i ett klassrum. Eller att vi som redan har en utbildning på något sätt skulle vara färdiglärda.  Elias Giertz, gymnasielev på YBC i Nacka, medverkade på hearingen i Riksdagen. Han sa bland annat att "Lärande har aldrig enbart skett i klassrummet. Men att jag är här i dag, och övar på att tala inför er och dessutom på engelska, det är inget som min skola uppmuntrar."
Det är ju konstigt, eller hur? Jag menar, hur många av oss tränade på att prata inför en internationell samling av välutbildade personer i Riksdagen när vi var 17 år?
Så hur går vi vidare? Hur går vi från att prata och diskutera om hur vi bör agera, till att börja agera. Just do it! Och hur kan de redan frälsta sprida sitt budskap till de ofrälsta, kanske rent av skeptiska bland oss? Och måste det inte gå lite fortare nu? För att använda en klyscha - we talk the talk, but do we (really) walk the walk fast enough?

/Sandra - som redan är frälst