Therese och jag lyssnar på seminarium
med bl.a. Wendy Kopp, grundare av Teach for America, Mikael Damberg, Socialdemokraterna och Rektorsakademin. Teach for Sweden startar 2013 - ska bli spännande att se hur arbetet fortskrider. Hur blir mottagandet bland lärarkåren? Kan det här vara ett steg i arbetet med att höja läraryrkets status?
Något som det ofta talas om när det gäller läraryrkets utmaningar är hur man som lärare ska hinna med allt. Utöver själva pedagog-rollen så ingår mycket annat som många upplever tar tid från huvuduppdraget. Jag tänker att det här med att "hinna", att lyfta blicken och inte stirra sig helt blind på enskilda detaljer, eller att faktiskt ta sig tid till att inhämta ny kunskap, nya intryck eller bara lite välbehövlig energi är något som många av oss skulle behöva bli bättre på. Och inte bara i yrkeslivet. Utan även i privatlivet.
Vi måste sluta vänta på rätt tillfälle - "jag ska ta tag i det här sen" är en mening som yttras relativt ofta av mig och mina kollegor. Men när kommer det där ultimata ögonblicket egentligen? Kommer verkligen tidpunkten att uppstå av sig själv, bara så där liksom? Nej, jag tror att vi måste ta eget ansvar för att det ska hända. Våga säga nej till sådant som tar tid från det vi anser viktigast och prioriterat just nu.
Gunilla Bergströms Alfons Åbergs favvouttryck "jag ska bara" är också mitt favvouttryck.
Om jag anser att jag faktiskt precis idag tisdag den 24 april måste få tid till att läsa boken Gilla! (av Brit Stakston och Erik Wagner) för att den kommer att ge mig inspiration och input som kan vara viktiga för mitt jobb - ja, då får jag själv ansvara för att ta den tiden. Och inte låta andras agenda styra min agenda. På Skolporten har vi nyligen infört månatliga Kunskapsmöten - just av den anledningen att vi behöver vika tid åt kunskapsinhämtning som annars inte hinns med. Eller, vi tror iallafall att vi inte hinner med det annars - om det stämmer eller inte ska jag låta vara osagt.
Så, nu ska jag ta och sätta mig lite bekvämt och läsa Brits och Eriks bok om sociala medier. Fast just det, innan jag tar tag i det ska jag bara...
På vårt tema: Kärleken till läraryrket och eleverna. Vi presenterar Magnus Blixt, grundskollärare i Fruängens skola i Stockholm. Magnus har varit ledamot i Lärarnas yrkesetiska råd och är en av ledamöterna i Lärarnas ansvarsnämnd samt Magasin 360s Lärarpanel. Han bloggar på http://www.lrbloggar.se/magnus och http://www.pedagogstockholmblogg.se/mblixt.
Drömyrke att vara lärare
Läser Jenny Nordbergs krönika: Drömyrket är att göra ingenting. Denna gång måste jag säga att jag inte håller med. Även om jag vann, säg si sådär 50 miljoner, så tror jag att skulle jag fortsätta arbeta. Jag skulle inte fortsätta med vad som helst, men absolut som lärare. Däremot skulle jag knappast jobba heltid, det gör jag för övrigt inte idag heller då jag är beroende av input även från andra håll än från eleverna.
Jag skulle knappast heller göra alla de arbetsuppgifter jag gör idag, utan med varm hand överlåta ett och annat perifert från undervisning till andra. Detta är förstås något som hursomhelst borde göras – miljonvinst eller ej – om vi menar allvar när vi säger att ”lärares insats och möte med elever är den mest viktiga faktorn för elevernas resultat”. Jag undrar ofta vilken kraft som skulle kunna lockas fram om samhället visade större förtroende för lärarna och deras professionella bedömningar om vad som behöver och vad som inte behöver göras för att kunskapstillväxt ska ta fart?
Att vara lärare är mycket jobbigare än jag trodde det skulle vara. Det är också mycket svårare än jag trodde innan jag började. Men också mycket roligare. När det är bra, då är det riktigt bra och jag har kul på jobbet, samtidigt som jag känner att jag gör skillnad. På riktigt. När stjärnglansen tänds i ungarnas ögon och någon visar ”aha, nu kan och förstår jag!”, då är läraryrket helt enkelt bäst. Eller som idag, när vi har besök utifrån och jag hör mina egna ord eka: ”Magistern har sagt att det är OK att göra fel, men inte OK att inte lära sig av det”, ”Magistern brukar säga att ibland får man helt enkelt Gilla Läget”, ”Är inte Retorik konsten att överväga?”.
Det finns en väldig kraft i skolan. Den finns hos såväl elever som lärare samt en och annan skolledare. Jag undrar vad som skulle hända om samhället gick från en ”leta-efter-felen-attityd” till ”hur långt kan detta utvecklas om vi vågar prova även om vi på vägen kommer att göra misstag-attityd” och verkligen lät den genomsyra skolan och utbildningsväsendet? Jag påstår att här finns potential!
Skolmarknadens Anna jobbar sin sista dag idag. När som helst väntar familjen tillökning med barn nr 3. Stort lycka till Anna och Daniel, önskar alla kollegorna.
På vårt tema Kärleken till läraryrket och eleverna: Vi presenterar Ulrika Hansén, till vardags lågstadielärare på Boo Gårds skola i Nacka. Ulrika har även skrivit en utvecklingsartikel, Att arbeta med ordspråk, som du kan läsa mer om här.
"DET SPRIDER SIG SOM RINGAR PÅ VATTNET. VAD VILL DU SPRIDA VIDARE?"
När jag gick på Lärarhögskolan hade
jag en mängd olika lärare. Den jag fortfarande tydligt minns efter
25 år är Maud. Kanske för att jag minns hur hon fick mig att känna
inför mitt blivande yrke och mina kommande elever. Ett tydligt minne
är då hon visade en handdocka i form av en apa. Hon visade hur man
kunde använda den som problemlösare, t.ex. om det varit bråk
mellan två apkamrater på rasten i apskolan. Då gjorde handdockan
att eleverna engagerade sig med möjlighetstankar i problemlösning
utan att gå i försvar eller att bli känslomässigt låsta.
Handdockan fungerade som verktyg till att ge eleverna den distans som
behövdes för att tänka med lösningsfokus och omtanke.
Själv använder jag ordspråk som
verktyg. Precis som handdockan skapar de en känslomässig distans
och bjuder in till träning i att tänka lösningsfokuserat och
lustfyllt. Eleverna skriver enskilt ner sina egna tolkningar och
illustrerar dem för att sedan redovisa för kamraterna.
Processen tränar deras
värderingsförmåga, ger dem starkare känslomuskler och ger övning
i att utveckla sina egna tankar och lita till dem istället
för att följa andras. (Något man lätt gör utan att vara medveten
om det.)
De emotionella musklerna måste tränas.
Enligt hjärnforskaren Matti Bergström
är värderingsförmågan en av våra viktigaste förmågor. En
förmåga som måste tränas, den kan inte läras in som kunskap.
Likaså är det med den emotionella styrkan, den behöver också
tränas. Jag instämmer, och förstår varför just ordspråksarbetet
är så personutvecklande för mina elever.
Jag TRIVS som lärare. Kanske för att
jag ser att det går att påverka så positivt. Samt med vetskapen om
att barn och ungdomar som får starka känslomuskler kommer vara de
som formar morgondagen med möjlighetstänk, framtidstro och kraft
att sprida det vidare, som ringar på vattnet.
Jag sänder en tacksam tanke till min
lärare på Lärarhögskolan, vars varma undervisning fått mig att
förstå så här 25 år senare hur väl det verkligen stämmer att
kunskap som berör fantasi och känslor är bestående kunskap, och
som lärt mig hur jag vill förvalta mitt läraryrke.
Varje dag försöker jag låta just den
känslan genomsyra undervisningen med mina elever med en förhoppning
om att de kommer minnas arbetsglädje, framtidstro, empati,
självtillit och få med sig en stark tillgång till
möjlighetstankar.
”They may forget what
you said, but they will never forget how you made them feel”
Ulrika
Hansén arbetar som lågstadielärare på Boo Gårds skola i Nacka
Kommun.
