lördag 26 oktober 2013

Tack för denna resa...







...varför skriver jag så här till er?
Jo, för att min resa på Skolporten har varit en spännande resa. Och så vill jag ju berätta att denna resa på Skolportengruppen tar slut den sista oktober 2013.

I december 2005 påbörjade jag ett uppdrag som projektkoordinator i Skolportens forsknings och utvecklingssatsning.  En satsning som numera är ett helt eget företag - Ifous AB! Under de kommande åren blev min egen personliga resa båda utmanande och utvecklande. Jag startade som projektkoordinator och avslutar nu som vd och koncernchef.

Under min resa så har jag fått många spännande uppdrag att skapa något som inte fanns och många utmaningar som jag fått ta tag i. Ni som känner mig vet att utmaningar är precis det som triggar mig:-). Och nu är det dags att skaffa nya!

Ett par minnen måste jag ändå dela med er...
Minns ni lokalen vi satt i då, 2005? Kanske minns Hedda, Peter, Benny, Maja, Thomas, Per och Hanna att vi rev en vägg och målade om? Blåbärsfil hette en av färgerna om jag minns rätt. Och mitt i rummet så fanns det en otroligt dammig gammal krukväxt. Men vilken utsikt ;-) ut mot Slussen och vattnet! Och minns ni hur vi växte ur de lokalerna och skaffade ett till rum som vi hängde upp ett blommigt tyg i?

Vi fortsatte att växa och flyttade till nyrenoverade lokaler på Peter Myndes Backe 12 - och inspirerade av vår dåvarande vd Kent Edquist så kallade vi lokalen för PM12. Och gör så fortfarande...
Nu delar Skolportengruppen lokalen med andra hyresgäster - men minns att vi en stund faktiskt satt helt ensamma och nästan lite ödsligt i stora fina lokalen med den snygga röda väggen ;-).

Jag vill även minnas med er all denna respons som vi fått ifrån våra kunder, läsare, konferensgäster och alla andra samarbetspartners! Det har varit en förmån att få arbeta med er! Och en ynnest att få ta del av era utmaningar och era önskemål om nya produkter/lösningar som vi kunnat få leverera till er.
Ingen nämnd och ingen glömd - ett stort tack!

Många fina kollegor har jag fått förmånen att samspela med och många kommer jag att sakna! Här kommer en uppräkning av befintliga och tidigare medarbetare och jag hoppas att jag inte har glömt någon :-)
Maria Lejoneke, Sandra Arnborg, Birgitta Hartzell, Karolina Holmgren, Linda Jansson, Karin Hermansson, Petra Svensson, John Miller, Moa Duvarci Engman, Åsa Sundelin, Emma Kreü, Henrik Hamilton, Björn Dietmann, Annette Wallenius, Annika Faager och Hedda Lovén.
Samt Elin Berggren, Helena Olsson, Anna Kreissl, Kristina Salenstedt-Linder, Lena Nydahl, Kent Edqvist, Åsa Lasson, Fredrika Fredmark, Ann-Sofie Granvik, Lisa Reinolf,  Hella Westerberg,  Jens Johansson, Niclas Nilsson, Kristoffer Blomkvist, Benny Eklund, Peter Östlund,  Maja Montan, Thomas Ernald, Hanna Wilund och Per Reinolf (som nu kliver in som vd för alla företagen inom Skolportengruppen).

Återigen - ett tack för denna resa och visst korsas våra vägar framöver. Vad jag nu ska hitta på nu är ännu inte bestämt. Kanske något  i egen regi? Kanske inom skolfrågor? Kanske inom annat - med ett ledarperspektiv?
Här når du mig om du undrar…

Värme till er alla!
/Therese



PS. Sandra föreslog att jag skulle göra en uppsägningsvideo - det hade varit askul!! Tyvärr har jag inte gjort det, så bjuder jag på den som snurrat på YouTube. Och så kul det hade varit att få ett svar via en annan video….


torsdag 10 oktober 2013

MegaPedaPub om att ändra skolan














Det blev många intressanta diskussioner om skolan under onsdagskvällens Megapedapub, som arrangerades av Magnus BlixtTherese Mabon, Sandra Arnborg och Bodil Båvner.

En paneldiskussion inledde "knytkonferensen" med bland andra Johanna Lundström, disputerad lärare och medlem i Skolportens lärarpanel, Johan Kant, skolledare, bloggare och Sten Arevik, lärarutbildare. Därefter följde Edcamp med samtalsämnen som inkludering, resultatuppföljning och "modig skola". 

Tanken var att inleda en dialog där deltagarna tillsammans lyfter mer konkreta frågor om skolanVad är viktigast att göra just nu? Vad är nästa steg? 

Moa Duvarci Engman


torsdag 3 oktober 2013

I love undervisning

Jag tycker om att prata undervisning. Jag tycker undervisning är viktigt. Just för att jag tycker att lärande är viktigt! För mig är undervisning och lärande två sidor av samma mynt. Trots att jag vet att lärande naturligtvis sker även utan undervisning. Lärande sker överallt och hela tiden i en ständigt pågående process. Och trots att jag vet att undervisning kan bedrivas utan (målrelaterat) lärande. Det här var, för övrigt, anledningarna till att jag fick lära mig att man inte ska säga undervisning utan lärande under min lärarutbildning. Jag använder i alla fall undervisning, dels för att det står undervisning i skollagen men också för att det blir svårt att prata om undervisning utan att använda ordet undervisning.

På konferensen Undervisning i fokus - för motivation och lärande kommer vi prata undervisning i massor, både på längden och tvären. För det behövs. Skickliga lärare som försöker utveckla sin undervisningsrepertoar behövs mer än någonsin. Vi vet att sambandet mellan lärares sätt att undervisa och elevers lärande är central. Och vi vet också att det krävs en annan undervisning än vad som traditionellt fungerat för att eleverna ska kunna utveckla Lgr 11 och Gy 11:s förmågor.

Vill du ta del av det här spännande och utmanande mötet så är du mer än välkommen. Jag kommer vara där och lyssna intensivt på de fantastiska lärarna och eleverna som kommer att delta. För att nämna två exempel så kommer två av de tre guldäpplet-finalisterna 2013, Katarina Lycken Rüter och Jonas Lindahl och berättar om sin undervisning.

Om du kommer på konferensen pratar jag gärna vidare om undervisning och lärande där. Om du inte har möjlighet att vara med, mejla mig gärna dina tankar eller lägg in en kommentar här på bloggen.

Hälsar
Petra 

torsdag 26 september 2013

Skolportens forskningsmagasin är äntligen här!




Vi har jobbat med det sedan april, och nu är det äntligen här! Skolportens forskningsmagasin, före detta Magasin 360, levererades till kontoret häromdagen och jag ville nästan krama kartongerna:-)

Johan Blomgren på Content Innovation, som har gjort den nya formen, är en av de bästa i Sverige på tidningsdesign. Magasinet blev fantastiskt fint, tycker jag, och jag hoppas att alla ni läsare också tycker det!

Jag är också otroligt glad över att Bra Tidskrifter med Patrik Hadenius som vd, och Cecilia Christner Riad som redaktör, har producerat Skolporten tillsammans med oss. Deras tidskrifter, Forskning & Framsteg, Modern Psykologi och Språktidningen, har ett tydligt forskningsfokus och såväl Patrik som Cecilia är extremt rutinerade och professionella. Det har varit ett bra stöd för mig som ny tillförordnad chefredaktör.

Att arbeta med forskningsmagasinet Skolporten har varit det roligaste jag gjort i mitt arbetsliv, och jag hoppas att det märks att vi har höga ambitioner med tidskriften!

Just nu befinner jag mig på Bokmässan i Göteborg, och ser fram emot att gå på en massa intressanta seminarier under rubriken Skolspåret.

Kontakta mig gärna om du vill diskutera magasinet eller har tips på vad vi ska skriva om!

Mejla mig på moa.engman@skolporten.se

Moa Duvarci Engman, 
tf chefredaktör Skolportens forskningsmagasin

tisdag 10 september 2013

Kärt barn har många namn



En av dagens mest aktuella pedagogiska diskussioner handlar om be­dömningens roll i lärandeprocesser. Det är det som vanligtvis kallas formativ bedömning som väcker intresse och diskuteras. Ibland kan man också höra lärande bedömning, bedömning för lärande eller pedagogisk bedömning som det också kallas.
Det finns mycket forskning som visar att formativ bedömning är ett effektivt sätt att stärka elevens lärande på. Enkelt förklarat handlar det om att bedömningar görs fortlöpande under själva arbetsprocessen och man utgår ifrån tre moment. Eleverna måste förstå vilket målet är, var de befinner sig och hur de tar sig vidare för att nå målet. Man brukar också inkludera att ett formativt arbetssätt ger en naturlig möjlighet för eleven att lära sig lära och att skapa sin en läridentitet.
Detta är också högst aktuellt för läraren, tänker jag. Likaväl som ett formativt arbetsätt ger eleven kontinuerlig återkoppling ger den också läraren återkoppling på undervisningen och läraren lär sig förfina sin undervisning.

Kanske kommer någon av våra duktiga föreläsare på konferensen Bedömning FÖR och AV lärande att ta upp det här? I morgon är det nämligen dags för vår återkommande bedömningskonferens. I tre dagar vänder vi ut och in på bedömning och betygssättningsprocessen.
Följ gärna konferensen via Twitter och #bedömningskonf

Vill du vara med och bidra med tips och idéer till kommande bedömningskonferenser? Hör av dig till mig. Jag arbetar redan vidare med vårens konferenser och tar tacksamt emot både aktuella frågeställningar och duktiga föreläsare inom bedömning.

Läs gärna mer om hur forskaren Andreia Balan förändrade matematikundervisningen med hjälp av formativ bedömning.


Hälsar
Petra






fredag 5 juli 2013

Ifous i Almedalen

Så här såg det ut under seminariet om entreprenöriellt lärande där Ifous deltog tillsammans med Upplands-Bro kommun.

Tuula Tähkäaho (rektor, Broskolan), Åsa Falk-Lundqvist (Umeå universitet) och Karin Hermansson (Ifous) diskuterar.

torsdag 4 juli 2013

Skolan het fråga i Almedalen

Skolan blir valets viktigaste fråga, visar en undersökning som publicerades i tisdags. Efter ett par dagar i Visby under Almedalsveckan är det verkligen inte svårt att tro på. Skolan dök upp och nämndes överallt.

Ifous medverkade i ett seminarium om FoU-programmet Entreprenöriellt lärande. Upplands-Bro kommun stod som huvudarrangör, och ett referat med fler bilder därifrån kan ni hitta på deras hemsida.

Totalt var i år ca 2300 arrangemang listade i den officiella almedalsguiden. Här kommer några nedslag i mina foton och anteckningar från den pyttelilla andel av allt detta som jag hann se under de två dagar jag var på plats.



Digitalisering i skolan togs upp på flera seminarier. Vem får tillgång till den nya (digitala) pedagogiken? var titeln på ett av dem, arrangerat av Gleerups Utbildning och Netsmart. Vikten av att kontinuerligt arbeta med att utveckla pedagogik och arbetssätt, och inte fastna i själva tekniken utan dra nytta av den, diskuterades.


Den digitala skolan - så mycket bättre? var titeln på ett annat seminarium, som samarrangerades av UR och LR. Där fick vi i publiken svara på frågor med hjälp av mentometrar.



Lärarnas Riksförbunds studerandeförening lanserade Spelet om gymnasieskolan, med vilket de vill belysa hur olika förutsättningar unga har att lyckas i skolan, beroende på bakgrund och bostadsort.



Riksbankens Jubileumsfond, Vetenskapsrådet samt forskningsråden FAS och Formas arrangerar tillsammans seminarieserien SAMspråk, där forskare och makthavare möts. Under ett av seminarierna diskuterades den nedåtgående trenden i läsförståelse och läslust hos framför allt unga killar: Är det bara Zlatan som kan få pojkar att läsa? Professor Karin Taube, som medverkade i seminariet, och också bidragit till RJs årsbok (bilden), debatterar i dag pojkars läsning i GP.



Allt är inte skola... Vetenskap & Allmänhet ordnade under tisdag förmiddag picknickfika med forskare inom en massa spännande områden på en gräsplätt med utsikt mot hamnen.



Nätverkandet är ju det allra viktigaste med att vara i Visby under almedalsveckan, så det gäller att planera för att besöka några "mingel". Lärarförbundet ordnade ett välbesökt sådant där vi bjöds på en härligt läskande - helt alkoholfri - Caipirinha. 


När kvällen kommer och solen går ner fortsätter nätverkandet på restauranger och barer, i kullerstensgränderna och längs strandpromenaden.

Jag längtar redan tillbaka till underbart vackra, och spännande, Visby!

/Karin
Foto: Karin Hermansson

torsdag 13 juni 2013

Klassförälderns fördelar

På väg till Rögrund för 2-dagars äventyr.
är många. Om man är en sådan förälder som jag, vill säga. Som tycker att man som förälder måste ha lite (eller ja, ganska mycket) koll på fler barn i klassen än det egna.

Som gärna diskuterar, utforskar, utvecklar, ifrågasätter och samarbetar tillsammans med lärarna och rektorerna. Som år efter år är föräldrarådsrepresentant och inte ser det som ett nödvändigt ont, utan tvärt om tycker att det innebär fantastiska möjligheter till dialog mellan hem och skola.

Fröken Carro i samspråk med pappa Jonas.
Dessutom får man ju ofta möjlighet att hålla ett litet kort tal på skolavslutningen - bara en sån sak :-).


För några veckor sedan åkte jag på klassresa med min sons klass. Med på resan var självklart deras mentor, Carro.
För mig som förälder innebar de här två dygnen tillsammans en möjlighet att betrakta samspelet mellan lärare och elever, inte i den vanliga hemvanda klassrumsmiljön, utan i ett för alla okänt och outforskat sammanhang. Och det var nyttigt. Lärande. Inspirerande. Kompetenshöjande. Nödvändigt. Ja, ganska så fantastiskt, faktiskt.

Det var härligt att se samspelet mellan Carro och hennes elever, deras tillit till henne som person. Men mest fantastiskt var att få upptäcka hur Carro behandlade sina elever som hennes jämlikar.

Med respekt, tydlighet, humor, engagemang och kärlek. Jag är övertygad om att hela klass 6A, tack vare Carro, tar med sig en rejäl dos trygghet in i nästa äventyr - det lockande men också lite skrämmande högstadiet.
Carro & föräldrarna bjuder eleverna
på galamiddag!














/Sandra, den ständiga (och frivilliga!) föräldrarådsrepresentanten
@sarnborg (twitter)

måndag 3 juni 2013

Sommarlyssningsplaner

Förra veckan blev det sommar på riktigt: Sveriges Radio presenterade årets Sommarpratare! (http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2071&artikel=5547401)

Inspirerad av Malin Sandström som bloggar på Vetenskapsnytt (http://vetenskapsnytt.blogspot.se/2011/06/sommarpratande-forskare-ar-2011.html), brukar jag roa mig med att leta efter sommarpratare som är forskare, eller har någon anknytning till forskning och/eller kunskapsspridning. I helgen gick jag igenom listan.

Såvitt jag kan se är det lite magrare med forskare i årets uppställning än tidigare år, men det finns några spännande forskare som jag definitivt ska planera in:

26 juni Katarina Gospic, hjärnforskare, läkare, företagare och författare.

27 juli Lisbeth Rausing, Linnéforskare och universitetslärare i vetenskapshistoria, tillika hedersmedlem i British Academy.

8 aug Sara Danius, professor i litteraturhistoria och ny ledamot av Svenska Akademien.

Intressant nog är de alla kvinnor - så har det inte riktigt sett ut tidigare på forskarfronten.

Jag hittar också två sommarpratare som inte är forskare, men definitivt kunskapare och folkbildare: Pelle Holmberg, svampexpert (2 juli) och Li Pamp, antikexpert (29 juli).

En annan person som kanske kan kategoriseras som en slags folkbildare och som jag inte vill missa är Jonas Gardell, författare, komiker och teologie hedersdoktor. Han är först ut på midsommardagen den 22 juni.

Några andra spännande, personer som hamnar på min lista, fast inte i kvoten forskare, utan i den kreativa och entreprenöriella, är:

8 juli Leo Razzak, social entreprenör.

23 juli Niklas Zennström, som pluggade samma utbildning som jag i Uppsala och sen grundade Skype (det gjorde tyvärr inte jag).

7 aug Daniel Sachs, vd för Proventus. Jag hörde honom för några år sedan tala om corporate social responsibility, CSR - mycket intressant!

Och så hittar jag faktiskt en fd lärare, Martha Ehlin, som engagerar sig för att få fler att donera sina organ och därför grundat föreningen Mod = Mer organdonation: Hon är lyssnarnas val och sommarpratar den 17 juli.

Kan vi önska oss fler lärare eller rektorer - eller varför inte en skolforskare - som framtida sommarpratare?

Vilka står på din Sommar-lyssningslista?

/Karin

torsdag 30 maj 2013

Nils hälsar på

Det här är Nils, vårt allra senaste tillskott. Mamma Hedda, chefredaktör för vårt magasin, visar upp sin lilla fina kille.

onsdag 22 maj 2013

Lärande i Ghana - skiljer det sig från lärande i Sverige?


För tillfället härarbetar jag i Ghanas huvudstad Accra. Jag har ännu inte satt mig in i detalj i deras skolsystem, men har funderat kring andra saker gällande lärande. Det första jag vill tänka högt om är miljön och det vardagliga lärandet, det som många gånger inte lärs ut i klassrummet.

Detta lärandet ser väldigt olika ut beroende på var du växer upp. Om du växer upp här lär du dig att ta till vara resurser, om du växer upp i Sverige lär du dig att det går alltid att köpa nytt. Här lär du dig snabbt att om du slösar bort vatten har du inget kvar sedan, i Sverige att du kan stå i duschen tills någon annan knackar på dörren.
Accra, huvudstad i Ghana.

Ja, jag vet att jag nu gör en generalisering. Alla barn i Sverige har inte möjlighet att slösa men alla barn i Ghana lever heller inte i den fattigdom du kanske förväntar dig.

Häromdagen såg jag ett ekipage, en motorcykel med tre män som stannade till vid ett hus och det var det som fick mig att börja tänka. I Sverige hade jag istället sett tre stora bilar med en ensam man i varje bil, på väg till samma ställe. När jag går på min lunchpromenad ser jag hur vardagen ser ut för många här och när vatten hälls ut i avloppet som rinner längs gatan, är det en liten skvätt och den är mörkt grå.

Fattigdom gör att människor tvingas lära sig utnyttja resurser på ett helt annat sätt än vad vi med pengar är vana att göra. Ett annat exempel på att fattigdom tvingar folk att hitta andra vägar är att på många platser i Accra drivs lampor med solceller. Utvecklingen har gått snabbt framåt och man har kanske till och med hoppat över något steg?

Vi i Sverige lär oss att om man inte gillar färgen på bokhyllan längre, eller om vi haft samma matbord i mer än två år, slänger vi ut det och köper ett nytt. Här i Ghana återanvänds allt. Från plastpåsar där handtagen knyts om när de gått av, till möbler och skor. När en sopa här till slut når soptippen, finns det inget mer kvar än just en sopa.

Här må de vara fattiga men vi har mycket att lära oss av dem. Frågan är hur?

/Karolina

fredag 17 maj 2013

I böckernas värld

On my nightstand right now: Sir Ken Robinson, Britt-Marie
Mattssons bok om Kennedyklanen och Åke Edwardson. 
På sommarloven brukade vi ta med oss papperskassar fyllda med biblioteksböcker till sommarstället. Vi långlånade - kan man fortfarande göra det? Och läste dagarna i ända: vid frukosten, vid middagen, på stranden, i hängmattan, på toaletten (till viss föräldraprotest...), ja i stort sett hela tiden när vi inte badade.
Men så fanns ju inte internet heller. När låneböckerna tog slut, fortsatte vi med de böcker som stod staplade i de välfyllda bokhyllorna. Jag betade av mina föräldrars alla favoritböcker från när de var barn och tonåringar. Fem-böckerna, Kulla-Gulla, Kitty, Annie på Grönkulla och allt vad de hette. Fast de böckerna var ganska mossiga redan då, så fanns det ändå något sorts romantiskt skimmer över berättelserna.

Böcker hade alltid en självklar plats, och utbudet var brett.
Varför vill man läsa? Eller inte läsa? Utan läslust vill man självklart inte läsa, och man vill sällan läsa historier som någon annan talat om att man måste läsa. Bara för att det är så viktigt. Att läsa böcker. När man kanske läser på andra sätt, på nätet, hellre skriver en blogg, eller berättar om sin dag och tar del av andras på Instagram.
Just precis idag kan man följa hashtaggen #läslust på Twitter från konferenser Läs & Skrivdagen som arrangeras av Lärarfortbildning. Här är några av tweetsen som deltagare delat med sig av:
"Vad sänder vi för signal när skolbiblioteket är inhyst i skolans skyddsrum, längst ner och längst bort? Hur viktiga är böcker?"
"Rädslan för att misslyckas är stor när det gäller läsning. För att slippa misslyckas läser man inte alls."
"Serietidningar, datorspel eller böcker - vad är det som skapar läslust?"
"Det muntliga språket, vägen in i skriften."

I kväll ska jag läsa någon av de tre böcker som ligger på mitt nattduksbord och väntar. Valet blir inte så svårt, faktiskt, för även om jag älskar Sir Ken Robinson så föredrar jag att höra honom framför att läsa honom; och även om bokklubben valt ut Mattssons bok om Kennedyklanen så tar det emot att öppna den tjocka boken en fredagkväll. Nej, det blir nog Edwarson, lite skönt lagom så där.

Trevlig bokhelg,
Sandra

måndag 22 april 2013

Magasin 360 blir Skolporten

I höst kommer vårt magasin att ha nytt namn, nytt format och ny design. Idag är vi kreativa tillsammans med bl.a. Jane af Sandeberg och Patrick Hadenius, Bra Tidskrifter.

torsdag 4 april 2013

Läsupplevelser


Emmas inlägg om läsning har fått mig att tänka lite om mina läsvanor som barn och på hur jag försöker inspirera mina barn att hitta till läsningens magi. Att få barnen hemma att läsa går bra ibland och inte alls ibland. Jag har pojkar och deras preferenser när det gäller vad en bra bok ska innehålla stämmer inte alltid överens med hur mina var i deras ålder. Faktum är att jag läste väldigt mycket böcker  av alla de slag, men många av dem var lika omtyckta av både pojkar och flickor. Visst jag slukade böckerna om Kulla Gulla och hästböcker av alla de slag, men Fem-böckerna, Narniaböckerna och Jules Vernes böcker fanns också på listan.

Jag har försökt få barnen att läsa Fem-böckerna, men de himlar med ögonen och säger att de ju är jättetråkiga. Jag skulle då demonstrera hur bra de var, genom att läsa högt för dem något kapitel. Jag tänkte att sedan är de säkert helt fast i berättelsen. Men tyvärr måste jag hålla med dem, Fem-boken jag valde var väldigt trist. Vi läser just nu Jorden runt på 80 dagar som en högläsningsbok på kvällarna och de tycker den är ok, men jag inser att språket är lite trögflytande och att det inte hänt så mycket som de tycker är intressant fast vi klarat av de första 8 kapitlen. Vi läser vidare barnen och jag och det fungerar eftersom att det är jag som läser. Hade de läst den själva hade de lagt av för länge sedan.

Fantasy och humor står högst upp på mina barns önskelista om de ska välja en bra bok. Då menar jag Dagbok för alla mina fans, Bert eller Sune eller just nu böckerna om Sebastian Drake. Tiderna förändras. Jag undrar hur länge Fem-böckerna kommer att överleva på bibliotekens hyllor, om någon kommer att tycka att Kulla Gulla böckerna är underbara och sluka dem så som jag gjorde eller kommer jag inte alls känna igen mig när jag ska köpa barnböcker om några år.

/Maria

fredag 22 mars 2013

En flod av magiska ord.



Som barn var jag fixerad vid de magiska små krumelurerna som tillsammans bildade berättelser, hisnande, vilda och underbara berättelser. Mina föräldrar och mina äldre bröder läste och läste och läste för mig. Och sedan läste de läste de lite till. Välsigne dem för deras tålamod, för jag var en ganska så krävande passiv läsare. ”Mer, mer” och ”En till, en till” var det eviga tjatet hemma hos oss.


Men dechiffrera dem svårt, svårare än vad jag klarade av på egen hand och intresset för att läsa svalnade abrupt. Det gick helt enkelt inte framåt tillräckligt snabbt och intressant blev det verkligen inte. Staka sig fram och ljuda gick ju bra, men att läsa högt inför klassen blev en pina och avundsjukan på dem som redan hade knäckt koden växte sig allt starkare.  Frustrationen likaså, skulle det aldrig lösa sig? För första gången vacklade intresset för krumelurerna, de kanske aldrig skulle bli bokstäver i mina ögon?


Att traggla med läsandet blev nödvändigt och att traggla är rent ut sagt dötrist om man håller på att tappa sugen. Men, hittar man bara det där som väcker intresset så det att förvandla om till en dans. Nästan, i alla fall. Räddningen blev biblioteket, i kombination med min mor som insåg att snart var goda råd dyra. På biblioteket fanns det sådant som jag tyckte var spännande, böcker om ponnyer och äventyr, sådant som jag gärna skulle vilja kunna läsa själv, om jag bara hade orkat. Så min mor föreslog en deal – vi läser vad du vill, men hon läste inte längre för mig utan kravet var att vi skulle läsa tillsammans. En sida var, hela tiden. Och det gjorde vi.


Jag släpade hem högvis med böcker som i mina ögon var både olidligt spännande och ouppnåeliga och jag vet inte hur många helger som förflöt på samma sätt; jag och min mor myste tillsammans och läste sida upp och sida ner om den lilla busiga ponnyn Trolle och jag är övertygad om att mamma egentligen innerst inne önskade att Trolle och hans små vänner skulle dra dit pepparn växer (för det fanns många böcker om Trolle), men det lät hon aldrig mig ana.


Det gick långsamt framåt. Nästan olidligt långsamt. Och tillslut, tillslut, kunde jag själv pressa mig igenom böcker alldeles själv. Slet som ett litet djur gjorde jag men det gick långsamt framåt. I flera år fick jag slita innan det verkligen lossnade ordentligt. Lite över tio var jag när det hände, men då lossnade det ordentligt, och helt plötsligt var det som en uppenbarelse när det bara flöt framför mig.


Jag minns fortfarande triumfen och glädjen i att inse att alla de underbara böckerna som fanns i skolbiblioteket nu kunde bli mina på riktigt, att jag kunde ta till mig dem på det sättet som de var avsedda för.  Som en skatt som aldrig tar slut, hur mycket man än tar av den.  Ivrigt påhejad av bibliotekarien som varit med mig på min läsresa och utveckling från ångestladdat tragglande till en slukarålder då jag knappt kunde bära hem böckerna jag skulle läsa i veckan.


Sedan dess är jag övertygad om viktigt biblioteket är för att kunna peppa och locka barn och vuxna i alla åldrar för att kunna läsa och lära för livet. Detta gör att varje gång jag läser om nedskärningar bland biblioteken så skär det lite i hjärtat på mig, och jag tänker på alla dem som inte får samma möjlighet som jag hade, bara för att den dagen då stödet behövs, då finns det inte längre några bibliotek kvar i deras direkta närhet. Det är min fulla övertygelse att vägen till ett demokratiskt samhälle med kritiskt tänkande och insatta medlemmar går genom en utvecklad läsning och en möjlighet att tillgodose sig information och kunskap. Men vad får vi för samhälle om det inte finns lättillgänglig litteratur för alla medborgare? Och i längden, vilka konsekvenser har det för oss alla?

/Emma Kreü



måndag 4 mars 2013

#Edcampsthlm - vad är det för något?

Camilla vet varför edcamp
är så bra!
Då och då dyker uttrycket Edcamp upp. Framför allt på twitter. Men vad är det egentligen? Och hur går det till? Vi bad Camilla Askebäck Diaz, lärare på Vittra Telefonplan, berätta lite om hur ett edcamp fungerar.


Två veckor innan sportlovet ställde läraren Magnus Blixt en öppen fråga på twitter: Vad säger ni om att köra #edcampsthlm måndag på sportlovet?














Samtidigt som jag svarade Magnus dök tanken upp att "det vore roligt att vara med och arrangera och kanske vara på Vittra Telefonplan?" Jag har varit med på några Edcamp förut och har alltid gått därifrån tankad med energi. Efter klartecken från rektor Jannie Jeppesen drog planeringen igång!


Men vad är ett Edcamp?
Edcamp är en knytkonferens där man diskuterar skolutveckling.
Konferensen börjar med att man har ett tomt schema, kallad “gridden”, där deltagarna själva fyller på med de diskussionsämnen som ligger dem närmast om hjärtat. Ämnen som man gärna vill diskutera med andra. När schemat är fullt väljer man att delta i ämne och pass efter eget intresse. Eftersom varje deltagare har möjlighet att vara med och påverka dagens innehåll, blir det också intressant för alla.
En annan viktig sak med en knytkonferens är att man själv tar ansvar för sin egen tid: om det skulle vara så att diskussionen inte riktigt handlar om det man tänkt eller hoppats på, ja då är det inte oartigt att byta grupp för att höra vad andra diskuterar. Man tar helt enkelt ansvar för sitt eget engagemang.

Varför Edcamp på Vittra Telefonplan?

Vittra Telefonplan
 har en unik lärmiljö som många är nyfikna på och tyvärr är det inte lätt att möta efterfrågan på studiebesök. Därför är det ett utmärkt tillfälle att ha en Edcamp med ett tema som passar våra lokaler och samtidigt få en möjlighet att visa vår skola. Därav idén om tema "Digitala och fysiska lärmiljöers betydelse."

Det unika med Vittra Telefonplan är att vi inte har några klassiska klassrum, utan vi har olika så kallade learning spaces som bygger på olika lärsituationer; cave, watering hole, camp fire, show off och laboratory.

Så gjorde vi
Hej och välkomna!

Dagens Edcamp på Vittra började med att jag och Magnus Blixt hälsade alla välkomna, samt att jag kort berättade om Vittras fem olika lärsituationer. 















Efter det så skulle gridden (tomt schema) fyllas med innehåll. Det gick snabbt att fylla på med olika diskussionsämnen, med så många kloka personer samlade fanns det mycket att prata om! 
En s k gridd = dagens schema med innehåll











The cave



På pass nr 1 hamnade jag i The Cave där ämnet var formativ bedömning med hjälp av digitala verktyg
Diskussionen tog fart och när passet var slut konstaterade vi att vi behövde mer tid för att fortsätta vår intressanta diskussion! När det var dags för pass nr 2 valde jag att först lyssna på ämnet digitala läromedel, för att sen återvända till samtalet om bedömning som fortsatt parallellt under tiden.

Jag höll själv i ett av de avslutande passen och valde då att lyfta min egen skolas lärmiljö, både den digitala och den fysiska. Många tankar väcktes, vändes och vreds på. 

Vi diskuterade även vilka faktorer som spelar in när vi planerar våra teman/uppgifter: riktigt, relevant kunskap, digital kompetens, kreativitet.
Men vad är egentligen relevant kunskap? För vem? Och i vilket sammanhang?
Samtalet och diskussionen flöt på och plötsligt kikade Magnus Blixt in och meddelade att vi slutat för en kvart sen!

Edcamp var slut för den här gången och “kicken” över att få lyfta, engagera och diskutera med människor som verkligen är nyfikna, insiktsfulla, intresserade och drivna av en sharing is caring - anda är enormt upplyftande!
Att dessutom flera av deltagarna är twitterengagerade gör att det automatiskt skapas ett protokoll över alla klokskaper.

Tack alla för #Edcampsthlm, det är tillsammans som vi gör konferensen meningsfull och aktuell!
/Camilla Askebäck Diaz, som redan längtar till nästa #Edcampsthlm!

Camilla arbetar som matematiklärare på Vittra Telefonplan. Du kan följa henne på twitter, på hennes blogg eller läsa mer om henne hos Vittra






onsdag 27 februari 2013


Outveckling

Funderar mycket just nu kring utveckling och lärande. För mig handlar lärande om att utvecklas och att finna nya vägar för att nå mina mål. Att ta del av nya rön, att läsa och begrunda andras upplevelser och kunskaper, att finna samband och beröringspunkter mellan olika discipliner och erfarenheter, att finna lösningar på de problem som kommer i min väg, att prova, misslyckas och att lyckas. 

Själv har jag nog aldrig varit så aktiv i mitt eget lärande som efter att jag avslutat mina studier i organiserad form. Den riktiga motivationen för mig har alltid infunnit sig när jag stött på reella problem som jag, utifrån mina erfarenheter och min kunskap, fått mandat och tid att finna lösningar på.

Får jag några betyg eller omdömen på det kan man undra? Njae, inte betyg i den bemärkelsen men erkännande och bekräftelse genom att jag gång efter annan fått förtroende att fortsätta min gärning. Jag lär och utvecklas.

Man kan säga att jag varit lyckligt lottad med kloka ledare som förväntat sig världen av mig, bekräftat och lyft mina förmågor och pushat mig till underverk och skapat förutsättningar för vidare utveckling. 
Det har gjort att jag fått möjlighet att ägna mig åt mitt livslånga lärande och att jag har blivit motiverad att fortsätta sträva mot mina mål. 

Jag är övertygad om att de som uppmuntras och blir bekräftade, automatiskt tror på sin egen förmåga och motiveras genom detta att fortsätta sin egen utveckling och därmed blir till "nytta" för vårt samhälle. Höga förväntningar är en tydlig framgångsfaktor. Oavsett ålder. 

Hur ser det då ut i skolan? 

Kloka pedagoger som förväntar sig världen av sina elever, bekräftar och lyfter deras förmågor och pushar dom till underverk och skapar förutsättningar för vidare utveckling. 

Kloka skolledare som förväntar sig världen av sina anställda, bekräftar och lyfter deras förmågor och pushar dem till underverk och skapar förutsättningar för vidare utveckling. 

Kloka skolhuvudmän som förväntar sig världen av sina skolledare, bekräftar och lyfter deras förmågor och pushar dom till underverk och skapar förutsättningar för vidare utveckling. 

Katten på råttan, råttan på repet, repet på…

Vi alla behöver lära och utvecklas för att vi tillsammans ska lyckas med vårt uppdrag. Att bana väg för de unga så att de kan utveckla sin fulla potential för att verka i framtiden. 

Det är ju trots allt dom som skall betala våra pensioner…

Våga vägra outveckling! Livslångt lärande och utveckling till alla!

Tack :)

/Åsa

onsdag 20 februari 2013

Innovation i skolan - vad betyder det?

Har du innoverat något på sistone? Vad betyder ordet innovation för dig?

Jag är egentligen lätt allergisk mot ordet innovation. Det är nog ett av de mest missbrukade och missuppfattade ord som finns. Många använder det synonymt med “uppfinning” - och därmed någon teknisk fiffig liten pryl - andra mest för att det låter bra och slagkraftigt. Vad svenska yrkesarbetande lägger in i ordet undersökte IVA för ett par år sen. Och här finns Regeringens definition.

I förra veckan var jag på ett intressant seminarium i regi av Sveriges innovationsmyndighet Vinnova. Rubriken var “Från eldsjälsdrivna innovationer till innovativa organisationer” och handlade om hur innovation i offentlig sektor kan stimuleras. Företaget Governo har på uppdrag av Vinnova genomfört en studie där de undersökt hur ett antal statliga och kommunala organisationer inom skola, vård och omsorg jobbar med innovation, och sökt efter gemensamma nämnare. Vad gör dem innovativa? (I en tidigare delstudie har de tittat på vad innovation i offentlig sektor kan vara, och ger exempel.)

En första övergripande slutsats är att det inte finns någon quick-fix - ingen universallösning. Det hade ju varit trevligt, men... Dock konstaterar Governo att likheterna mellan organisationerna är större än de trodde från början.


En viktig slutsats om vad som befrämjar innovation är att delaktiga medarbetare genomför väl förankrade strategier. Ingen organisation de tittat på har haft en ”innovationsstrategi”, eller ens använt ordet “innovation”. Men de har haft en förankrad strategi som bottnat i ett tydligt “varför gör vi det här” - det har funnits en tydlig riktning.

En annan viktig slutsats var att kreativa idéer skapas i möten med andra. Kreativitet föds inte i stuprör - det är viktigt att forma “krockar” mellan människor från andra verksamheter, med olika utgångspunkter och sätt att se på saker och ting. 


Under presentationerna och den efterföljande diskussionen kom frågan om ordet innovation kontra verksamhetsutveckling. Var går egentligen gränsen? När övergår utveckling i att bli innovation? Riskerar vi att urvattna begreppet innovation om vi använder det när vi egentligen menar vanligt förbättringsarbete?

Någon tyckte att det är meningslöst att fastna i diskussioner om begrepp, och det kan väl vara sant. Men samtidigt är det viktigt att vara klar över vad vi menar med ord och uttryck vi använder - särskilt när olika typer av verksamheter ska samverka med varandra. Det är inte säkert att det ord som en lärare eller rektor använder och som är självklart i deras vardag, betyder samma sak för en forskare eller en företagare - eller ens för någon på en annan skola i en annan del av landet.


Det finns nog ingen quick-fix här heller. Det är att mötas, prata med - och framför allt lyssna på - varandra som gäller.

/ Karin

fredag 15 februari 2013

Robert på återbesök

Robert Flinkenbro kom förbi idag för att fota alla nya och en del gamla Skolportare. Snygg gruppbild fick vi till, trots att Robert fick backa in i garderoben för att få med oss alla på samma bild. För nu börjar vi bli många! Maria, Emma, Annette, Niclas, Åsa och Kristoffer är våra senaste stjärnskott. Välkomna!

torsdag 14 februari 2013

Beröm - hur då?


Alla råd och forskningsrapporter, allt tyckande och ”förståsigpåande” lämnar ibland mest förvirring efter sig. Som förälder är det lätt att känna sig som en åsna mellan två hötappar. Vem ska man tro på? Hur ska jag göra? Det senaste i raden dök upp nu i veckan och avsåg beröm. Vet inte om ni såg reportaget om detta på nyheterna kanske?

Hur som helst så berättade reportaget om de senaste forskningsrönen som säger att barn presterar bättre när de blir äldre om man berömmer dem för vad de gör istället för vad de är. Det kanske är fler där ute än jag som nästan satte kaffet i vrångstrupen när de sa så. Här har man haft med sig ett mantra ifrån det att barnen varit små att man ska berömma dem för vad de är och inte för vad de gör.

I reportaget var det personer som höll med både den ena och den andra sidan. Några var vanliga föräldrar eller andra vuxna som liksom jag saknar utbildning i frågan, andra var yrkeskunniga i olika roller. Åh ena sidan var prestation bra, å andra sidan inte. Självkänsla var viktigare än självförtroende osv. Jag kan ärligt säga att jag kunde köpa flera av båda sidors argument, men det gör ju inte mig mycket klokare. När ska jag berömma mina barn? Blir det fel nu hur jag än gör? Men så tänker jag att det måste vara bättre att berömma, även om jag riskerar att göra fel, än att inte berömma alls. Men ringande i öronen hör jag Thomas Di Leva…

Vem ska man tro på, tro på, tro på när, tro på när det är så här…

//Maria Lejoneke

fredag 8 februari 2013

Funderingar: Det där med fruktstund





När fruktskålen på Skolporten har blivit påfylld, samlas vi alla som flugor till en jordgubbstårta i maj för att införskaffa ett mellanmål. Direkt har skålen och dess innehåll blivit en källa till social gemenskap och spontana diskussioner, utan att någon har behövt lyfta ett finger. I ryggmärgen kommer det inlärda beteendet och referensramar fram, utan att individen i mig ens hinner blinka.


Mina tankar dras direkt tankarna till de sociala samkväm kring fruktätande som bedrevs på den tiden jag själv gick på förskola, någon gång på det glada 80-talet. Livet var fullt av en rad olika väsentligheter, och frukten tillhörde en av de allra viktigaste. Fantastiskt att fortfarande, efter alla dessa år, och förmodligen tusentals interaktioner med frukt senare, så är det den bilden som återuppstår där i företagsköket. Jag kan fortfarande visualisera ett flertal tillfällen tillsammans med pedagoger, som jag fortfarande kan nämna vid i alla fall förnamn, där vi åt frukt ihop. 


Varför just det är de gångerna som lever kvar i mitt minne? Av alla möjliga tillfällen i mitt liv då frukt varit involverad - fruktsallader på barnkalas, fruktiga frukostar på hotell i exotiska länder, frukt i väskan till efter träningen, frukt som simmat i bålskålar eller fruktskålar som fyllts på och tömts i en evig ström. Men egentligen är det ganska självklart att det var just då grunden lades för mig som fruktätande människa grundades, då det skedde under positiva former.  Upplevelser tillsammans med de människor som stod mig närmast och de pedagoger som hade mitt fulla förtroende i nästan alla lägen i livet, när jag tänker på det så är det kanske inte så konstigt. En given grogrund för vanor, beteende och framtida relationer.


Jag har förstått att det har stormat en del kring just det här med fruktstund under de senaste åren och funderar lite över vad som hände med den. Finns den fortfarande kvar som fenomen? Eller blir det inte fler halva bananer ute på de snötäckta utemöblerna eller i gräset under eftermiddagssolen för barnen i förskolan? Är det jag som har överskattat den lärdom jag fick och den gemenskap som uppstod under dessa stunder, då man utvecklade sociala nätverk och lärde sig sunda vanor, eller är det något annat som spökar kring dessa fruktstunder? Berätta gärna, för det här är något som jag funderar mycket kring.

/Emma Kreü


måndag 4 februari 2013

Skolbibliotek – skolans nav!

Förra veckan anordnade vi på Skolporten konferensen ”Fortbildning för dig som arbetar som skolbibliotekarie”. Vi ville sätta skolbiblioteken och skolbibliotekarier, som de viktiga pedagogiska resurser de är, i centrum. Vi ville vara med och vända ut och in på skolbiblioteksvärlden och bidra med nya tankar, idéer och infallsvinklar. Det här tror jag att vi lyckades med.

Drygt 220 konferensdeltagare samlades i Göteborg, från Malmö i söder till Umeå i norr, via Åland i Finland. Många av deltagarna arbetade naturligtvis som skolbibliotekarier, men det fanns också specialpedagoger, speciallärare, fritidspedagoger, lärare för alla olika åldrar och olika ämnen, utvecklingsledare, rektorer, enhetschefer och någon journalist på besök. Alla samlade utifrån det gemensamma intresset och nyfikenheten på skolbiblioteksverksamheten.

Under två heldagar avhandlades och diskuterades skolbibliotek. Vad är ett skolbibliotek? Vilken roll ska det ha? Vad säger skollagen? Hur bör det vara organiserat? Hur ska ett skolbibliotek se ut i en digital värld? Vad säger Skolverket och Skolinspektionen? Hur ska skolbiblioteken se ut i framtiden? Vilka möjligheter finns det? Vilka hinder måste övervinnas? Hur sätter vi skolbiblioteket på rektors och skolledningens agenda? Och hur kan jag som arbetar som skolbibliotekarie komma till min rätt?

Föreläsningsensemblen bestod av personer från skilda områden med olika, men lika betydelsefulla erfarenheter att bidra med. Exempelvis kom Fredrik Hanell, forskare från Lunds universitet och berättade om sin forskning kring sociala medier och informationskompetens i lärmiljöer. Direkt efter honom steg Peter Rydén, gymnasiebibliotekarie från Tingsholmsgymnasiet i Ulricehamn upp på scenen och berättade stolt hur han arbetar med sociala medier i praktiken för att motivera och inspirera sina elever. Peter berättade dessutom att man absolut inte måste vara IT-expert för att använda sig av digitala verktyg i undervisningen. Det finns hundratals andra experter att fråga - eleverna! Anne-Marie Körling, lärare och författare från Stockholm pratade med stor inlevelse om högläsningens och böckernas roll i undervisningen och hur det går att påverka barn och ungas läslust. Patrik Hadenius, språkvetare och chefredaktör för Språktidningen beskrev sig själv som språkliberal i teorin men språkpolis i praktiken. Han delgav oss att han allt som oftast får arbeta med att trycka undan språkpolisen i sig själv för att ha ett öppet sinnelag för vårt snabbt föränderliga språk och de nya sätten att uttrycka sig och kommunicera på. För att visa oss vad han menade gav han oss detta exempel: Kmr ALLA skriva så hääär i framtajden?!!?? LR Puss

Jag hoppas att deltagarna får möjlighet att uttrycka all den energi och det engagemang som skapades under de här två dagarna, nu när de är tillbaka på sina arbetsplatser. Och jag hoppas att rektor och skolledning tar tillvara på den entusiasm som finns hos alla som arbetar med och för skolbibliotek. Det verkar nämligen inte finnas några gränser för vad skolbiblioteken kan bidra med.

/Petra