Är det målet eller resan som räknas?

Efter grusväg kommer hav.

Oftast hägrar ett mer eller mindre uttalat och eftersträvansvärt mål någonstans där framme. Där borta, precis vid horisonten, sträcker möjligheterna ut sig och lovar guld och gröna skogar. Där borta, vid vägens ände, lovar det klara vattnet ett svalkande bad eller fisken att äntligen nappa just idag. 

Mer jobbrelaterade målsättningar kan vara att få finfint betyg från våra konferensbesökare, öka upplagan på Magasin 360 eller kanske bli den absolut självklara sajten att besöka för alla Sveriges lärare när de letar nytt spännande jobb. Men ganska ofta tror jag vi glömmer att det som var riktigt roligt, utmanande, spännande och utvecklande var resan. Målet är grädden på moset. För det mesta. Ok, ibland är målet grädden OCH moset - definitivt. Det här halvåret har jag uppnått flera privat uppsatta mål. Den gemensamma nämnaren har varit att jag visste exakt vad jag ville, och vart jag ville. Målet var tydligt. 

De gånger jag upplever att målet är svårt att nå är de gånger jag inte är övertygad om hur det ser ut egentligen. Eller - om jag verkligen verkligen är så där jättesugen på att nå dit? Och då uteblir så klart motivationen.

På jobbet tycker jag vi sätter upp det ena målet efter det andra - av någon anledning är det många gånger svårt att sätta tydliga mål. Vad är syftet? Och varför? Och är du lika övertygad som jag? Ibland tror jag att vi uppnår mål som vi inte ens lyckats definiera - och därför inte heller tar oss tid att känna glädje eller nöjdhet. Ger oss själva en klapp på axeln och ett "fy f-n vad vi är bra!"

Och samtidigt - jag är nog en sådan där person som tycker att resan ändå är det allra roligaste. Jag gillar lite uppförsbacke och utmaning. Ja, en och annan stenig grusväg är verkligen inte helt fel. För bara liiiite längre fram så väntar ju belöningen. I form av ett svalkande bad, en fisk som nappar eller kanske världens nöjdaste kund. 

/Sandra