En flod av magiska ord.

Som barn var jag fixerad vid de magiska små krumelurerna som tillsammans bildade berättelser, hisnande, vilda och underbara berättelser. Mina föräldrar och mina äldre bröder läste och läste och läste för mig. Och sedan läste de läste de lite till. Välsigne dem för deras tålamod, för jag var en ganska så krävande passiv läsare. ”Mer, mer” och ”En till, en till” var det eviga tjatet hemma hos oss.

Men dechiffrera dem svårt, svårare än vad jag klarade av på egen hand och intresset för att läsa svalnade abrupt. Det gick helt enkelt inte framåt tillräckligt snabbt och intressant blev det verkligen inte. Staka sig fram och ljuda gick ju bra, men att läsa högt inför klassen blev en pina och avundsjukan på dem som redan hade knäckt koden växte sig allt starkare.  Frustrationen likaså, skulle det aldrig lösa sig? För första gången vacklade intresset för krumelurerna, de kanske aldrig skulle bli bokstäver i mina ögon?

Att traggla med läsandet blev nödvändigt och att traggla är rent ut sagt dötrist om man håller på att tappa sugen. Men, hittar man bara det där som väcker intresset så det att förvandla om till en dans. Nästan, i alla fall. Räddningen blev biblioteket, i kombination med min mor som insåg att snart var goda råd dyra. På biblioteket fanns det sådant som jag tyckte var spännande, böcker om ponnyer och äventyr, sådant som jag gärna skulle vilja kunna läsa själv, om jag bara hade orkat. Så min mor föreslog en deal – vi läser vad du vill, men hon läste inte längre för mig utan kravet var att vi skulle läsa tillsammans. En sida var, hela tiden. Och det gjorde vi.

Jag släpade hem högvis med böcker som i mina ögon var både olidligt spännande och ouppnåeliga och jag vet inte hur många helger som förflöt på samma sätt; jag och min mor myste tillsammans och läste sida upp och sida ner om den lilla busiga ponnyn Trolle och jag är övertygad om att mamma egentligen innerst inne önskade att Trolle och hans små vänner skulle dra dit pepparn växer (för det fanns många böcker om Trolle), men det lät hon aldrig mig ana.

Det gick långsamt framåt. Nästan olidligt långsamt. Och tillslut, tillslut, kunde jag själv pressa mig igenom böcker alldeles själv. Slet som ett litet djur gjorde jag men det gick långsamt framåt. I flera år fick jag slita innan det verkligen lossnade ordentligt. Lite över tio var jag när det hände, men då lossnade det ordentligt, och helt plötsligt var det som en uppenbarelse när det bara flöt framför mig.

Jag minns fortfarande triumfen och glädjen i att inse att alla de underbara böckerna som fanns i skolbiblioteket nu kunde bli mina på riktigt, att jag kunde ta till mig dem på det sättet som de var avsedda för.  Som en skatt som aldrig tar slut, hur mycket man än tar av den.  Ivrigt påhejad av bibliotekarien som varit med mig på min läsresa och utveckling från ångestladdat tragglande till en slukarålder då jag knappt kunde bära hem böckerna jag skulle läsa i veckan.

Sedan dess är jag övertygad om viktigt biblioteket är för att kunna peppa och locka barn och vuxna i alla åldrar för att kunna läsa och lära för livet. Detta gör att varje gång jag läser om nedskärningar bland biblioteken så skär det lite i hjärtat på mig, och jag tänker på alla dem som inte får samma möjlighet som jag hade, bara för att den dagen då stödet behövs, då finns det inte längre några bibliotek kvar i deras direkta närhet. Det är min fulla övertygelse att vägen till ett demokratiskt samhälle med kritiskt tänkande och insatta medlemmar går genom en utvecklad läsning och en möjlighet att tillgodose sig information och kunskap. Men vad får vi för samhälle om det inte finns lättillgänglig litteratur för alla medborgare? Och i längden, vilka konsekvenser har det för oss alla?

/Emma Kreü