Gästbloggare: Killfröken

I dag har vi nöjet att presentera Killfröken aka Jacob Möllstam, som gästbloggare. Temat är som tidigare kärleken till läraryrket och eleverna. Ett tips är att följa Killfrökens blogg som tar upp smått och stort i vardagen - en av mina absolut favoritbloggar!
Hur fick Jacob sitt smeknamn killfröken? Jo, det gick till så här (såklart):


/Sandra

Det är regnigt ute och min morgonpendling går åt skogen. Trekvart sen stövlar jag in på avdelningen mitt under frukosten. Jag möts av ett spann knähöga energiknippen som glatt meddelar att jag kommer försent. Mitt i det psykadeliska kaoset står Lintott (tre år gammal) glatt: "Du är sen killfröken!". Vips så är ett alterego fött.

Kärleken till läraryrket


Det är svårt att förklara varför jag älskar mitt jobb. Jag har bara haft två andra jobb att jämföra med: Det ena var att sortera bananer efter färg och det andra var att sälja fisk i en liten fiskvagn. Det var roliga jobb, men efter ett tag tröttnade jag. Men nog om det. För att kunna förklara varför jag älskar mitt jobb kanske jag borde börja med eleverna? Arbetsplatsen är den plats där man spenderar merparten av sin vakna tid. Och det sägs ju att man blir som man umgås. Så vilken effekt har eleverna på mig? Jag tänker att det är en ganska bra ingång för att förklara varför jag älskar mitt jobb.

De senaste dagarna har en del av mina elever varit på PRAO. En tioåring som varit på den lokala förskolan kom tillbaka och berättade ivrigt om hur barnen inte förstod att lärarna faktiskt jobbar på förskolan. "De tror typ att att fröknar bor på vinden eller nåt!"

Mina elever är äldre och visare. De förstår att jag har ett hem och ett liv. Men samtidigt är deras tankar inte så otroligt olika som man kanske kan tro. När jag går till jobbet går jag in i en professionell roll och knyter professionella kontakter samtidigt som jag gör professionella saker. Men så är det knappast för mina elever. De går till skolan som sig själva, (l)är sig själva och knyter riktiga, levande, allvarliga, personliga vänskaper.

Det är någonstans i den krocken mellan professionell kontakt och uppriktig vänskap som jag fascineras över viktigheten i att vara lärare. (Jag tror att det är i den brytningen som en del lärare misslyckas med att vinna sina elevers förtroende.) Fast att det i varje stund går att applicera ändlösa ettiketter på kidsen och rollerna de tar så finns det alltid något som lyser igenom. Det är verkligen människor som man jobbar med. Det är när jag lyckas komma ihåg det som jag gör bäst ifrån mig. Det är då mitt jobb blir roligt.

Jacob Möllstam gillar sitt jobb skarpt!

/Jacob Möllstam

Att tänka utanför ramarna

An ordinary day at work

Therese och jag lyssnar på seminarium
med bl.a. Wendy Kopp, grundare av Teach for America, Mikael Damberg, Socialdemokraterna och Rektorsakademin. Teach for Sweden startar 2013 - ska bli spännande att se hur arbetet fortskrider. Hur blir mottagandet bland lärarkåren? Kan det här vara ett steg i arbetet med att höja läraryrkets status?

/Sandra

"Jag ska bara, sa Alfons..."

Skolporten tar sig tid till
påfyllnad.

Något som det ofta talas om när det gäller läraryrkets utmaningar är hur man som lärare ska hinna med allt. Utöver själva pedagog-rollen så ingår mycket annat som många upplever tar tid från huvuduppdraget. Jag tänker att det här med att "hinna", att lyfta blicken och inte stirra sig helt blind på enskilda detaljer, eller att faktiskt ta sig tid till att inhämta ny kunskap, nya intryck eller bara lite välbehövlig energi är något som många av oss skulle behöva bli bättre på. Och inte bara i yrkeslivet. Utan även i privatlivet.

Vi måste sluta vänta på rätt tillfälle - "jag ska ta tag i det här sen" är en mening som yttras relativt ofta av mig och mina kollegor. Men när kommer det där ultimata ögonblicket egentligen? Kommer verkligen tidpunkten att uppstå av sig själv, bara så där liksom? Nej, jag tror att vi måste ta eget ansvar för att det ska hända. Våga säga nej till sådant som tar tid från det vi anser viktigast och prioriterat just nu.

Gunilla Bergströms Alfons Åbergs favvouttryck
"jag ska bara" är också mitt favvouttryck.

Om jag anser att jag faktiskt precis idag tisdag den 24 april måste få tid till att läsa boken Gilla! (av Brit Stakston och Erik Wagner) för att den kommer att ge mig inspiration och input som kan vara viktiga för mitt jobb - ja, då får jag själv ansvara för att ta den tiden. Och inte låta andras agenda styra min agenda. På Skolporten har vi nyligen infört månatliga Kunskapsmöten - just av den anledningen att vi behöver vika tid åt kunskapsinhämtning som annars inte hinns med. Eller, vi tror iallafall att vi inte hinner med det annars - om det stämmer eller inte ska jag låta vara osagt.
Så, nu ska jag ta och sätta mig lite bekvämt och läsa Brits och Eriks bok om sociala medier. Fast just det, innan jag tar tag i det ska jag bara...


/Sandra

Gästbloggaren: "Drömyrke att vara lärare."

På vårt tema: Kärleken till läraryrket och eleverna. Vi presenterar Magnus Blixt, grundskollärare i Fruängens skola i Stockholm. Magnus har varit ledamot i Lärarnas yrkesetiska råd och är en av ledamöterna i Lärarnas ansvarsnämnd samt Magasin 360s Lärarpanel. Han bloggar på http://www.lrbloggar.se/magnus och http://www.pedagogstockholmblogg.se/mblixt.


Drömyrke att vara lärare

Läser Jenny Nordbergs krönika: Drömyrket är att göra ingenting. Denna gång måste jag säga att jag inte håller med. Även om jag vann, säg si sådär 50 miljoner, så tror jag att skulle jag fortsätta arbeta. Jag skulle inte fortsätta med vad som helst, men absolut som lärare. Däremot skulle jag knappast jobba heltid, det gör jag för övrigt inte idag heller då jag är beroende av input även från andra håll än från eleverna. 


Jag skulle knappast heller göra alla de arbetsuppgifter jag gör idag, utan med varm hand överlåta ett och annat perifert från undervisning till andra. Detta är förstås något som hursomhelst borde göras – miljonvinst eller ej – om vi menar allvar när vi säger att ”lärares insats och möte med elever är den mest viktiga faktorn för elevernas resultat”. Jag undrar ofta vilken kraft som skulle kunna lockas fram om samhället visade större förtroende för lärarna och deras professionella bedömningar om vad som behöver och vad som inte behöver göras för att kunskapstillväxt ska ta fart?

Att vara lärare är mycket jobbigare än jag trodde det skulle vara. Det är också mycket svårare än jag trodde innan jag började. Men också mycket roligare. När det är bra, då är det riktigt bra och jag har kul på jobbet, samtidigt som jag känner att jag gör skillnad. På riktigt. När stjärnglansen tänds i ungarnas ögon och någon visar ”aha, nu kan och förstår jag!”, då är läraryrket helt enkelt bäst. Eller som idag, när vi har besök utifrån och jag hör mina egna ord eka: ”Magistern har sagt att det är OK att göra fel, men inte OK att inte lära sig av det”,  ”Magistern brukar säga att ibland får man helt enkelt Gilla Läget”, ”Är inte Retorik konsten att överväga?”.

Det finns en väldig kraft i skolan. Den finns hos såväl elever som lärare samt en och annan skolledare. Jag undrar vad som skulle hända om samhället gick från en ”leta-efter-felen-attityd” till ”hur långt kan detta utvecklas om vi vågar prova även om vi på vägen kommer att göra misstag-attityd” och verkligen lät den genomsyra skolan och utbildningsväsendet? Jag påstår att här finns potential!

För övrigt anser jag att lärare bör utveckla en ödmjuk orubblighet.


/Magnus Blixt

Magnus, en lärare med många
strängar på sin lyra.

Snart kommer trean!

Skolmarknadens Anna jobbar sin sista dag idag. När som helst väntar familjen tillökning med barn nr 3. Stort lycka till Anna och Daniel, önskar alla kollegorna.

Gästbloggare: Ulrika Hansén

På vårt tema Kärleken till läraryrket och eleverna: Vi presenterar Ulrika Hansén, till vardags lågstadielärare på Boo Gårds skola i Nacka. Ulrika har även skrivit en utvecklingsartikel, Att arbeta med ordspråk, som du kan läsa mer om här.

"DET SPRIDER SIG SOM RINGAR PÅ VATTNET. VAD VILL DU SPRIDA VIDARE?"  

När jag gick på Lärarhögskolan hade jag en mängd olika lärare. Den jag fortfarande tydligt minns efter 25 år är Maud. Kanske för att jag minns hur hon fick mig att känna inför mitt blivande yrke och mina kommande elever. Ett tydligt minne är då hon visade en handdocka i form av en apa. Hon visade hur man kunde använda den som problemlösare, t.ex. om det varit bråk mellan två apkamrater på rasten i apskolan. Då gjorde handdockan att eleverna engagerade sig med möjlighetstankar i problemlösning utan att gå i försvar eller att bli känslomässigt låsta. Handdockan fungerade som verktyg till att ge eleverna den distans som behövdes för att tänka med lösningsfokus och omtanke.

Själv använder jag ordspråk som verktyg. Precis som handdockan skapar de en känslomässig distans och bjuder in till träning i att tänka lösningsfokuserat och lustfyllt. Eleverna skriver enskilt ner sina egna tolkningar och illustrerar dem för att sedan redovisa för kamraterna.

Processen tränar deras värderingsförmåga, ger dem starkare känslomuskler och ger övning i att utveckla sina egna tankar och lita till dem istället för att följa andras. (Något man lätt gör utan att vara medveten om det.)

De emotionella musklerna måste tränas.

Enligt hjärnforskaren Matti Bergström är värderingsförmågan en av våra viktigaste förmågor. En förmåga som måste tränas, den kan inte läras in som kunskap. Likaså är det med den emotionella styrkan, den behöver också tränas. Jag instämmer, och förstår varför just ordspråksarbetet är så personutvecklande för mina elever.

Jag TRIVS som lärare. Kanske för att jag ser att det går att påverka så positivt. Samt med vetskapen om att barn och ungdomar som får starka känslomuskler kommer vara de som formar morgondagen med möjlighetstänk, framtidstro och kraft att sprida det vidare, som ringar på vattnet.

Jag sänder en tacksam tanke till min lärare på Lärarhögskolan, vars varma undervisning fått mig att förstå så här 25 år senare hur väl det verkligen stämmer att kunskap som berör fantasi och känslor är bestående kunskap, och som lärt mig hur jag vill förvalta mitt läraryrke.

Varje dag försöker jag låta just den känslan genomsyra undervisningen med mina elever med en förhoppning om att de kommer minnas arbetsglädje, framtidstro, empati, självtillit och få med sig en stark tillgång till möjlighetstankar.

”They may forget what you said, but they will never forget how you made them feel”

Ulrika Hansén arbetar som lågstadielärare på Boo Gårds skola i Nacka Kommun.