tisdag 22 februari 2011

Bör man vara orolig?

Tittade på Klass 9A igår kväll och känner en stark oro och även faktiskt en stor förvåning. För hur kan det vara så att barn kan gå år efter år i skolan utan att någon uppmärksammar det faktum att de inte lär sig något? Att det uppenbarligen inte får djupare kunskaper eller utvecklas i sin förmåga att ta in och analysera information? För ingen av eleverna vi ser på tv är korkade. Tvärt om! Men är de sedda? Nej, varken rektor, lärare eller föräldrar verkar ha något större engagemang i deras skolgång.

Mina barn är lyckligt lottade som:
1, har haft turen att få fantastiska, duktiga och kreativa lärare.
2, har en närvarande och intresserad rektor som ofta visar sig i korridoren (ok, det hade varit ännu bättre med öppendörr-principen...).
3, har två superengagerade föräldrar.

För annars hade deras skolgång kunnat varit en helt annan. Med betydligt sämre resultat. Så turen verkar spela en alldeles för stor roll för vilken skolgång man får i ett land där alla barn faktiskt har rätt till en likvärdig utbildning.

/Sandra

2 kommentarer:

Magnus Blixt sa...

Hellre en rektor i korridoren än tre rektorer med fysiskt öppen dörr (men med känslan av att man stör om man kliver in)...

Lisa sa...

Tur är inte tillräckligt! Det är inte ens okej!
Inte okej att man måste ha tur för att få en bra pedagogisk lärare. Eller att de krävs tur för att en rektor ska se sitt eget engagemang i elevernas utveckling som väsentlig och kliva in genom dörren om än bara för att säga "Hej! Hur går det för er?". Ibland undrar jag om vissa personer blir lärare för att "boosta" sig själva. Alltså att de utbildar sig till något som på pappret sen innebär att man är tillräckligt kompetent för att lära ut denna kunskap till andra. Till skillnad från att man blir lärare för att man varje dag vill arbeta för att hjälpa andra att förstå och få mötas av en elevs ansiktsuttryck när han eller hon har lyckats med något nytt!

För varje gång jag ser klass 9A, ju mer skulle jag själv kunna tänka mig att vara lärare. Man förstår för varje nytt avsnitt hur fantastiskt viktigt det är att hjälpa barn att utbildas. Det är A och O. Inte för att plugga in någon utantillkunskap för att komma in på gymnasiet, snarare för att man får är en sådan kick av att känna att man förstår något nytt. Man känner sig smart och ser sammanhang. Det skapar självförtroende och ett mer intressant liv. Åtminstone en tryggare grund att stå på :) Och när alla barn har en tryggare grund att stå på - då kan de också skapa/bygga något större tillsammans!

Kanske är det dags för mig att ta tag i mina tankar om att hjälpa till som mattelärare på en räknestuga.. Se hur, och om, jag skulle kunna hjälpa till en bit på vägen!

/Lisa