Jag har satt mig i skolbänken igen. Har nämligen bestämt mig för att äntligen ta körkort! Och det har fått mig att göra en del reflektioner kring inlärning, pedagogik och målinriktad prestation.
Jag är definitivt en person som tycker om att lära mig nya saker i praktiken. Att lära sig köra bil är ett typexempel på en inlärningsstil som passar mig. Dock inte sagt att det är enkelt!
Jag hade först en lärare som fick mig att känna mig långsam och dum, vilket hämmade mig stort. När jag bytt körskola fick jag en mycket bättre instruktör. Hon är tydlig, rak, kunnig och entusiastisk. Hon tror på mig, att jag kommer att klara det här, samtidigt som hon inte tvekar inför att ge mig konstruktiv kritik. Det ger mig självförtroende!
Jag ser inte att målet med att övningsköra är själva uppkörningen eller teoriprovet. För mig är syftet att bli en bra och trygg förare, och jag ser teoriplugget som att lära mig “språket” bakom att köra - lära mig kommunicera med de andra trafikanterna på ett bra sätt. Jag är samtidigt övertygad om att den praktiska pedagogiken är A och O för att jag ska kunna tillgodogöra mig teorin jag studerar. Och, för att jag ska tillgodogöra mig de praktiska övningarna på ett effektivt sätt är det nödvändigt med en inspirerande lärare!
I vår tar jag mitt körkort - det är jag säker på! Den praktiska inlärningsmetoden är perfekt för mig, jag har en lärare med stor pedagogisk insikt, och jag ser min prestationen och mitt mål i ett större och vidare perspektiv än bara en uppkörning och tentaskrivning.
/Lisa
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar