I vår/sommar kommer vi att presentera ett antal gästbloggare. Det kommer att handla antingen om föräldraskap eller om kärleken till läraryrket och eleverna. Först ut är Marita Wengelin som reflekterar kring sitt föräldraskap och sitt förhållningssätt till sin sons behov.
Jag ser min sons ryggtavla när han öppnar grinden och går mot taxin som står på vår uppfart. Det är ännu en vardagmorgon och klockan är 07.25 när skolskjutsen kommer.
– God morgon, hälsar chauffören.
– Hej, svarar sonen och sin vana trogen räcker han över ryggsäcken som ska med till skolan. Sedan kryper han in på passagerarsätet fram innan han vänder sig om till sittande läge. Jag tänker att vi måste träna honom att backa in med baken först. En motorisk rörelse som inte satt sig i hans kropp ännu.
Tankarna för mig vidare mot ett litet men något gnagande dåligt samvete att vi använder oss av skolskjuts istället för att själva ta honom till skolan. Vi ansökte om skolskjuts när han började i förskoleklass för tre och ett halvt år sedan och skrevs in i särskolan. Även om skolan ligger i samma kommun som vi bor så skulle resan fram och åter ta mig eller min man en extra timme per dag. Fem timmar i veckan som vi istället lägger på att jobba och kunna hämta vår dotter som går i en annan skola lite tidigare.
– Är det värt det? frågar jag mig själv. Tiden är en aspekt. Det ekonomiska en annan. Vi sparar bensinpengar och nej, vi betalar inte skolskjutsen ur egen ficka. Den betalas genom skattemedel ur alla kommuninvånares fickor. Är det rätt använda medel?
– Tänk om, funderar jag vidare. Tänk om pengarna som skolskjutsen kostar skulle kunna komma honom tillgodo på annat sätt? På ett sätt som skulle gynna hans utveckling? Logoped eller talpedagog har vi knappt kunnat få någon hjälp med trots hans omfattande behov av talträning. Kanske vore det smart att samhällets stödinsatser skulle läggas i en pott för hans räkning och vi skulle kunna prioritera och fördela resurser till det stöd han bäst var i behov av?
Jag inser att jag hellre skulle skjutsa honom till och från skolan, om vi varje vecka kunde få en eller ett par timmars professionell talträning för honom.
/Marita Wengelin, mamma till en pojke som är 10 år och går årskurs 3 i grundsärklass och till en flicka som är 8 år och går årskurs 2 i grundskolan.
2 kommentarer:
En vardagsrutin som blir en djupare tanke. Rörande och bra berättat!
Jag blir mycket berörd av Maritas tankar och funderingar om sonens utveckling, framförallt hans tal.Så väl formulerat och tänkvärt. Föräldrar som gör allt för att stötta och hjälpa,får inte möjlighet att välja vad barnet är mest i behov av. En uppmaning- alla ni berörda myndigheter, lyssna på föräldrarna! Tack, Marita för ditt bidrag i Skolportenbloggen!
Skicka en kommentar