Forskar du, forskar jag, forskar alla?

I förra veckan var jag på ett intressant möte vars syfte var att diskutera hur kopplingen mellan skola och forskning kan stärkas. Alla väntar spänt på regeringens forskningsproposition som ska komma i höst, och med på mötet fanns en representant från utbildningsdepartementet. Han tog dock ner förväntningarna en aning genom att påpeka att ”det är ju inte en skolforskningspropp”, utan att skolforskning bara är en liten (han måttade ca två cm mellan tumme och pekfinger) del av all den forskning som ska hanteras där.

Denna nedkylande kommentar till trots fick jag med mig många tankar från mötet. En av dem handlar om de starka spänningarna mellan ”riktig” utbildningsvetenskaplig forskning och… ja… nånting annat – något som ingen riktigt verkar veta hur det ska benämnas. Får det heta forskning, eller är det utveckling? Är det ”behovsmotiverad” forskning, eller kanske ”tillämpad”? Och var går gränsen till ”beprövad erfarenhet”?

Varför då en sådan strid? Tja, det handlar ju såklart om pengar. Vem håller i pengarna och vad tycker vederbörande att de ska användas till? Det är frågan. Och det är där forskningsproppen kommer in. Ska regeringen anslå medel även för praktiknära forskning, utförd av eller i nära samarbete med lärarna själva, eller lägga allt på Vetenskapsrådet som inte delar ut pengar till sådan verksamhet?

Nära kopplad till de här frågorna är den om vem som egentligen får forska. Får en lärare utan formell behörighet till forskarutbildning forska på sin egen praktik – och kalla det forskning? Eller är det bara ”riktiga forskare” som får forska? Vem har rätt att bestämma vad som är viktigt att forska om?

Med de här samtalen ringande i bakhuvet läste jag den intressanta debattartikeln i fredagens DN, och började nyfiket söka efter vem författaren var. Han titulerades ”skolforskare” i DN och arbetar på IEA, Institute of Economic Affairs, i Storbritannien. IEA kallar sig ”free-market think-tank” och på deras hemsida står om artikelförfattaren att han har en "bachelor in politics" (kandidatexamen i statsvetenskap). Det motsvarar examen på grundnivå, vilket inte ger behörighet till forskarutbildning. Är han en ”riktig (skol)forskare”? Fick han tillträde till ett av Sveriges allra finaste debattfora tack vare den titeln…?

Allmänhetens förtroende för forskare är relativt starkt i Sverige, men har det senaste decenniet verkat vara på långsam nedgång. Det som skrivs och sägs i media – och vem som uttalar sig där – spelar roll för vad folk tycker om forskare och hur de ser på behovet av forskning. Och i slutänden är det ju allmänhetens skattepengar som ska fördelas i forskningsproppen.

Därför tror jag att det finns skäl att fundera på hur vi använder begreppen (skol)forskare och (skol)forskning.

Glad midsommar!

/Karin